Hamish Fulton & Richard Long (1998)
©Dan Backman
Och här står jag och vidrör en sten. Eller rättare sagt vidrör ett fotografi av en sten (”touching boulders by hand” som det står på bilden). Varför jag gör det är svårt att veta, men det känns liksom lite konceptuellt, lite i linje med fotografiernas utstrålning.
De tre fotografierna dokumenterar tre olika vandringar: en i Portugal, en i Japan och en i Indien. Varje vandring representeras av en stenbumling och en kortfattad text som summerar själva vandringen i ord.
Från början trodde jag att det var fotografier tagna av den engelska konstnären Richard Long. ”Oj, här har vi Richard Long”, sa jag till min kompis och lade ut texten om konceptkonst (idébaserad konstriktning från sextiotalet), jordkonst (konceptuell konstriktning där konstnärerna gärna gräver gropar eller använder sig av naturen på andra handgripliga sätt) och Robert Smithson (amerikansk konstnär född 1938 död 1973, mest känd för ”Spiral Jetty”, en gigantisk spiral gjord av schaktmassor i Stora Saltsjön i Utah).
Efter detta fortsatte jag med att berätta om Richard Longs fotografiskt dokumenterade vandringar över engelska hedar (kilometerlånga och spikraka). Om linjer skapade av ihopsamlade stenar högt uppe i Himalayas bergsmassiv. Om cirklar uppritade, eller ska vi säga uppkastade, direkt på galleriväggar med lera.
När jag senare fick reda på att upphovsmannen bakom de tre fotografierna inte alls var Long utan Hamlish Fulton blev jag först lite bestört, men insåg sedan att det inte gjorde något. Snarare tvärtom: de båda konstnärerna är landsmän, kommer ur samma generation (Long är född 1945, Fulton 1946) och har gått på exakt samma konstskola under exakt samma år, S:t Martins School of Art 1966-68 (samtidigt med den oförlikneliga konstnärsduon Gilbert & George).
Konstkritikern Jean Fisher skrev så här om de bägge i Artforum 1988: ”Hamlish Fulton och hans sporadiska resesällskap Richard Long har precis som Braque och Picasso, blivit sŒ sammanblandade att det, vid en hastig blick, ibland är svårt att se var den enes fotografiska gärning börjar och var den andres slutar”.
Både Fulton och Long arbetar hellre utanför än i ateljén. Bägge delar de ett ödmjukt sätt att närma sig den natur de både skildrar och använder sig av, bägge har de en dragning till avlägsna, delvis oexploaterade delar av världen.
Long har sagt att han ”använder världen som jag finner den, med avsikt eller med slumpens hjälp”. Fulton säger sig ”gå ut i världen och bli influerad och förändrad av händelser” hellre än att ”utgå från fantasin”.
Detta med att lämna ateljén och den traditionella konstnärsrollen är förstås ingen unikt, inte minst har det varit en tydlig trend i den sena nittiotalskonsten. Skillnaden ligger främst i valet av plats: där Long och Fulton söker stillheten och tidlösheten i den orörda naturen (den som vill kan naturligtvis läsa in civilisationskritik här) söker nittiotalskonstnärerna hellre kaoset och informationsonsbruset i den urbana miljön.
När det gäller skillnaden mellan Fulton och Long själva kan man lättare hitta den på det formella än det konceptuella planet: när Long omvandlar sina intryck och idéer till skulpturala objekt eller installationerer begränsar sig Fulton till att dokumentera själva vandringen i ett eller flera svartvita fotografier och en lakoniskt summerande text, oftast rörande vandringens längd, varaktighet och väderförhållanden. Eller, som på senare år, kanske bara i ord och färger. ”Thunder. Snowing. Rainbow. Walking.”
Fultons förtjusning, eller besatthet, i att vandra har fört honom till många delar av världen. Mexico, Island, Norge, Indien. Vandringarna har varit av olika längd och har aldrig varit särskilt strapatsrika: det tycks inte handla om att bevisa eller övervinna något. Ibland har det räckt med en dag. Ibland några veckor.
Just detta med att vandringarna varit så poäng- och händelselösa ger dem en slags meditativ, poetisk kvalitet: det finns liksom något väldigt attraktivt i att basera ett helt konstnärsskap på något så vardagligt och odramatiskt som vandringar i naturen (som ju dessutom är något vi alla kan relatera till).
Fultons konstaterande att ”en vandring har ett eget liv; den behöver inte bli konst” är i sammanhanget lika paradoxalt som insiktsfullt.
©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 980925 med anledning av utställningen Fönster åt gården på Liljevalchs.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera