kritik sedan 1993

Slapp Happy: Ça va (V2, 1998)

Slapp Happy var i mitten av sjuttiotalet ett av den engelska progrockscenens mest särpräglade band. I likhet med likasinnade kollegor, som flum-marxisterna Henry Cow och Soft Machine-trummisen Robert Wyatt, var de ute på en lång resa, där den anglosaxiska poptraditionen bara utgjorde en av många pusselbitar.

Slapp Happy blandade tysk kabarétradition med pop, easy listening och avantgardistism till en poetisk, absurd och förtjusande nipprig musik, lika bra då som nu.

Efter att de tre medlemmarna Dagmar Krause, Peter Blegvad och Anthony Moore gått skilda vägar och jobbat med diverse egna projekt har det så blivit dags för en klassisk reunion. Dessvärre är den resulterande cd-n inte fullt tillfredställande: melodierna är inte lika attraktiva längre, texterna inte lika absurda, ljudbilden inte lika intressant spretig.

Visst respekterar jag att bandet försökt uppdatera sin egen musik och placera den i samtiden. Det sorgliga är att det charmigt särpräglade gått förlorat i processen.

©Dan Backman Rec publ i SvD/City 980630

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: