kritik sedan 1993

Brian Wilson: Imagination (Giant/BMG, 1998)

Det kan inte vara så lätt att heta Brian Wilson. Jag menar, tänk att vara en av popvärldens allra största ikoner. Dyrkad för ett oräkneligt antal surfhits med Beach Boys. Avgudad som hjärnan bakom ett av alla tiders mest hyllade album, Pet sounds. Hur lever man upp till det?

Lägg till ett sinnelag som inte riktigt klarat av livet i strålkastarljuset – och ett alltför rikligt intag av kemiska substanser – och bilden av en komplicerad livssituation framträder. Antagligen är det exakt som han själv så hjärtskärande sjunger: I just wasn´t made for these times.

Nu är han i alla fall tillbaka med ett soloalbum, det första sedan 1988. Timingen är perfekt: inte sedan glansdagarna på 60-talet har intresset för Brian Wilson och Beach Boys varit så stort som nu.

Dessvärre måste man konstatera att Imagination inte är det album vi fanatiska Wilson-fans vill ha (och uppenbarligen inte alls i nivå med de ryktesvis sensationella, men fortfarande outgivna, inspelningar Wilson gjort med Andy Paley 1996).

Hur det låter? Tja, förenklat kan man karaktärisera musiken som klassiskt melodiös pop, placerad någonstans mellan den tidiga, naiva surfmusiken och de senare, avancerade experimenten.

Förvisso bjuds lyssnaren på några alldeles underbara melodier, förvisso sjunger Wilson med en naiv uppriktighet som griper tag, ändå blir det aldrig så där magiskt – alltså magiskt på riktigt – som det blev på klassiska album som Pet sounds eller Surfs up!

Anledningen till detta går under namnet Joe Thomas, en producent – och före detta brottare – Brian Wilson träffade under inspelningen av den något bisarra Beach Boys-tributen Stars and stripes vol.1, där countryartister tolkar några av de mest välbekanta BB-låtarna .

Joe Thomas har släpat iväg kaliforniern Wilson till mellanvästern och – i samråd med honom själv – försett låtarna med ambitiösa, men platta, arrangemang och en oförlåtligt steril produktion utan djup.

Det hela är lite absurt, men på något sätt väntat: Wilson verkar i sitt nuvarande mentala tillstånd kunna vara i stånd till absolut vad som helst. Nästa cd kan lika väl bli en katastrof som en fullträff; tänk bara om Sean O´Hagan – som med High Llamas gör världens bästa Brian Wilson-musik – kunde anlitas (jo, det är sant, O´Hagan var påtänkt som producent för en ny Beach Boys-platta).

Ändå måste man vara glad att Brian Wilson är tillbaka med en cd som i alla fall stundtals lyser upp tillvaron. Öppningsspåret Your imagination är som en livsbejakande väkomstfanfar för sommaren och She says that she needs me, Where has love been och Keep an eye on summer är så sorgset vackra som bara Brian Wilson-melodier kan vara.

©Dan Backman Rec publ i SvD 980609

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: