kritik sedan 1993

Philip Glass: Kundun (1998)

Philip Glass har alltid varit ett kontroversiellt namn. Betraktad som kommersiell och banal av traditionalister inom det konstmusikaliska etablissemanget, betraktad som svår och enerverande enformig av poptraditionalister.

För den stora publik som inte bryr sig om genrebeteckningar och som dessutom gillar minimalistiskt cykliska förlopp – och inte har något emot begrepp som mixed-media – är han däremot en riktig superstjärna. Som få före honom har Glass nått framgång långt utanför den konstmusikaliska sfären. Speciellt med filmmusiken och det han skrivit för teater- och dansföreställningar.

Operan Einstein on the beach, urpremiär 1976, och filmmusiken till Koyaanisqatsi (en slags föregångare till Lucky people center-filmerna), från 1981, etablerade honom på allvar och innebar samtidigt att den ursprungliga minimalist-stämpeln blev förlegad.

Trettio år efter bildandet av The Philip Glass ensemble är han fortfarande högproduktiv och intressant. Filmmusiken till Martin Scorseses film om Dalai Lama, Kundun, innehåller några av de mest suggestiva och vackra passager han skrivit och borde, om det funnits någon gudomlig rättvisa här i världen, sälja minst lika bra som James Horners filmmusik till Titanic.

416px-Kundun-poster01Musiken till Kundun är intressant ur flera aspekter, men kanske främst på sättet som Glass låter sina egna karakteristiska upprepningar löpa sida vid sida med den traditionella tibetanska sakrala musiken. Utan att låta de två sammansmälta skapas en suggestiv enhet; tibetanska cymbaler, djupa, långa trumpetstötar, munkars bönerabblande lyfts fram och accentuerar de typiska Glass-förloppen. Aldrig blir det etnokitsch och aldrig känner man att han våldför sig på en kultur och religion han inte förstår.

Anledningen till detta går förstås att finna i det faktum att Philip Glass är buddhist själv och sedan mitten av 60-talet, efter att ha mött Ravi Shankar i Paris, varit uppslukad av den indiska ragans rytmiska och melodiska uppbyggnad. Något som gjort honom väl lämpad att även adoptera det tibetanska.

I filmen används musiken på ett väldigt effektivt sätt. Genom en klippning som ofta följer musikens rytm ges musiken ett egenvärde samtidigt som den höjer filmen till en nivå ovan den rent berättande. ”Filmens bilder står inte längre för sig själva utan Philip Glass´ musik”, skriver Martin Scorsese uppskattande på cd-konvolutet.

Samtidigt som Kundun kan sägas vara det senaste exemplet på en imponerande musikalisk konsekvens kan man förstås vända på resonemanget och ifrågasätta det ständiga användet av en likartad musikalisk metodik. Med tanke på hans stora produktion är det ofrånkomligt att musiken ibland tickar på utan att komma någonstans alls.

Går man bakåt i tiden och lyssnar på tidiga verk är det intressant att se hur nära Philip Glass ligger Steve Reich, den andre store minimalisten. Även om de bägge närmat sig det minimalistiska från olika håll är likheterna slående, speciellt i de verk där de bägge använt sig av Farfisa-orglar.

I slutet av 60-talet uppträdde de ofta tillsammans med sina ensembler (till skillnad från andra med ursprung i det konstmusikaliska framförde minimalisterna oftast sin musik själva) och 1970 medverkade Glass på en inspelning av Reichs´ Four organs.

Medan Steve Reich med tiden åter närmat sig konstmusiken, fast från en alldeles egen utgångspunkt, kan man säga att Philip Glass gjort tvärtom och närmat sig popmusiken mer och mer. North star, från 1977, hade korta låtar i radioformat och marknadsfördes närmast som en popskiva.

På senare år har han tolkat David Bowie och Brian Eno och på Songs from liquid days återfinns tonsatta texter av artister som Paul Simon, David Byrne och Laurie Anderson. 1990 arrangerade han stråkarna till Suzanne Vegas Fifty-fifty chance.

Två andra intressanta samarbeten är Hydrogen jukebox, från 1993, med texter och recitation av Allen Ginsberg och Passages, från 1990, där Glass återförenats med Ravi Shankar.

Namn: Philip Glass
Född: 31 januari 1937 i Baltimore, Maryland.
Kammarmusik i urval: Music in similar motion (1969), Modern love waltz (1977), Glassworks (1981).
Operor i urval: Einstein on the beach (1976), Akhnaten (1983), 10000 airplanes on the roof (1988).
Filmmusik i urval: Koyaanisqatsi (1981), Mishima (1985), Kundun (1998).
Några som Philip Glass samarbetat med: Steve Reich, Ravi Shankar, Suzanne Vega, Robert Wilson, Paul Simon, Allen Ginsberg, David Byrne, Laurie Anderson, David Bowie, Kronos quartet.

©Dan Backman Artikel publicerad i SvD 980409

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: