High Llamas: Studion, Stockholm, 14 februari 1998
Varför har inte alla förstått att High Llamas är bäst och att Sean O´Hagan är ett geni?
För oss få som diggade in de skönt oglamrösa engelsmännen på sunkiga Studion var det ändå en upplevelse att höra hur de återigen lyckades återskapa det mjukt böljande soundet från deras fyra cd-skivor. Denna gång ständigt interfolierat av nipprigt modernistisk elektronmusik – bubblande moogljud som även tilläts ”störa” de söta popmelodierna.
Detta, tillsammans med en förtjusning i att haka upp sig på melodislingor i det oändliga, kan sägas utgöra själva kärnan i deras både rörande naiva och absurt eklektiska musik; sprött och rått, popmusik och konstmusik.
Visst går det att hitta tydliga influenser från Bacharach, Wilson, Beatlesoch easy listening, det intressanta är emellertid att High Llamas ur detta destillerat fram något alldeles eget. När de i Homespin rerun låter det Steve Reich-influerade vibrafonpartiet övergå i ett stycke tungfotad elektronisk dansmusik slår de även hjärndöda dj-s och samplande knapptryckare med hästlängder.
Det sorgliga är att denna fantastiska musik måste framföras i en sunkig, mörk rockklubb. Konserthuset eller Moderna Museet vore bättre. Eller utomhus; nära havet, en solig dag.
©Dan Backman Rec publ i SvD 980216
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera