kritik sedan 1993

High Llamas: Studion, Stockholm, 14 februari 1998

Varför har inte alla förstått att High Llamas är bäst och att Sean O´Hagan är ett geni?

För oss få som diggade in de skönt oglamrösa engelsmännen på sunkiga Studion var det ändå en upplevelse att höra hur de återigen lyckades återskapa det mjukt böljande soundet från deras fyra cd-skivor. Denna gång ständigt interfolierat av nipprigt modernistisk elektronmusik – bubblande moogljud som även tilläts ”störa” de söta popmelodierna.

Detta, tillsammans med en förtjusning i att haka upp sig på melodislingor i det oändliga, kan sägas utgöra själva kärnan i deras både rörande naiva och absurt eklektiska musik; sprött och rått, popmusik och konstmusik.

Visst går det att hitta tydliga influenser från Bacharach, Wilson, Beatlesoch easy listening, det intressanta är emellertid att High Llamas ur detta destillerat fram något alldeles eget. När de i Homespin rerun låter det Steve Reich-influerade vibrafonpartiet övergå i ett stycke tungfotad elektronisk dansmusik slår de även hjärndöda dj-s och samplande knapptryckare med hästlängder.

Det sorgliga är att denna fantastiska musik måste framföras i en sunkig, mörk rockklubb. Konserthuset eller Moderna Museet vore bättre. Eller utomhus; nära havet, en solig dag.

©Dan Backman Rec publ i SvD 980216

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: