Chicano power! Latin rock in the USA 1968-1976 (Soul Jazz Records/Amigo, 1998)
Som skivsamlare gör man regelbundna utrensningar. Mycket som köps är rena chanstagningar, mycket har efter några år förlorat sin ursprungliga lyster.
Debutskivan med chicanobandet Sapo (inköpt på en loppis i Södertälje någon gång på 70-talet) tillhör den grupp plattor som ibland varit på vippen att åka ut men som vid en omlyssning visat sig vara hur bra som helst och därför fått stanna kvar.
Just denna gamla vinylskiva får plötsligt förnyad aktualitet när jag upptäcker att spår från den både inleder och avslutar samlingen Chicano power, Latin rock in the USA 1968-1976 (utgiven 1998). I den informativa text som åtföljer dubbel-cd-n läser jag mig till att den självbetitlade plattan (från 1974) blev gruppens första och enda, men att de nyligen börjat spela tillsammans igen.
Sapo är bara ett av alla de chicanoband som i slutet av 60-talet uppstod som en direkt följd av de mexikanska invandrarnas ökade medvetenhet. Chicano Power-rörelsen var en motsvarighet till de svartas kamp ledd av Martin Luther King och Malcolm X. Skillnaden var att här gällde det de mexikanska invandrarnas ursprung och position i det amerikanska samhället, inte de svartas. Begreppet chicano blev framlyft som något positivt. Black power! Chicano power!
Från att tidigare ha försökt smälta in i den amerikanska rock´n´roll-kulturen började banden nu markera sin etniska tillhörighet. Man tog spanska namn som Azteca, Sapo eller El Chicano, man refererade till mexikansk mytologi och man förstärkte det latinska draget i sin musik.
Istället för att som förr särskilja influenserna från latin, rock, jazz, soul och funk blandades allt ihop till något som smakade starkt och eget. Med pådrivande slagverk, fräsiga blåsriff och elektriskt laddade gitarrsolon som karaktärsdrag – och med hippierockens psykedeliska gränsöverskridanden som en sorts klangbotten – uppstod en ny energisk musikstil; latin rock.
Det mest framgångsrika latin rock-bandet var förstås Santana. Ursprungligen bildat 1966 som The Santana blues band och än idag synonymt med begreppet latin rock – även om Santana ganska snabbt orienterade sin musik även i andra riktningar och, enligt vissa kritiska röster, blev alltför stereotypa. Personligen har jag alltid hävdat att Santana är ojämna men generellt sett betydligt bättre än sitt rykte. Lyssna bara in den i Japan liveinspelade trippel-lp-n (eller dubbel-cd-n) Lotus. Svängigare och mer sinnesutvidgande musik får man leta efter.
Fast på Chicano Power är Santana bara ett i raden av en mängd ultrasvängiga band. Många helt okända för en större publik och några sedan länge upplösta.
Centrum låg inte bara i San Fransisco, med Carlos Santana som fixstjärna. Latin rock-band, med delvis annan karaktär, fanns vid denna tid även i Los Angeles (begränsat till de östra delarna) och New York (där banden ironiskt nog hade svårt att hävda sig gentemot den dominerande New York-salsan). Även i Florida fanns en liten lokal latin rock-scen, här representerad av The Antiques (antagligen samlingens minst övertygande band).
I mitten av sjuttiotalet splittrades – eller ska vi säga förändrades – Chicano power-rörelsen. Många mål hade uppnåtts och den militanta kampen tog sig delvis andra former. Vikten av att markera sin etniska tillhörighet likaså. På samma sätt blev latin rock-banden mindre profilerade som grupp och gick mer och mer åt olika håll (Los Lobos, som bildades vi denna tidpunkt, tog vid med sin mer dansbandslika tex-mex-musik och blev större än de äventyrligare föregångarna).
Idag är det latinska inflytandet i alla former av samtida musik större än någonsin. Begreppet är splittrat i en uppsjö stilar, men vare sig vi talar hip hop, jazz, pop eller modern dansmusik finns det latinska ofta där. På ett eller annat sätt.
Latinska artister har på senare år också fått större och större framgångar även bland icke spansktalande människor. Gloria Estefan och Ricky Martin är bara två av de som gjort vad man brukar kalla för en crossover.
I ljuset av detta är framletandet av den annorlunda och bortglömda musiken på Chicano power en föredömlig pionjärgärning. Och något som definitivt ger mersmak.
©Dan Backman Rec publ i SvD 1998
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera