kritik sedan 1993

Gato Barbieri (1997)

last_tangoBernardo Bertoluccis Last tango in Paris är en film mest känd för att Marlon Brando utstöter gutturala läten och smörjer in motspelerskan Maria Schneider i smör.

Musiken till den svårmodigt erotiska filmen gjordes av den argentinska tenorsaxofonisten Gato Barbieri. Filmmusiken gav honom en Grammy och förvandlade Gato till en superstjärna på jazzmusikhimlen.

25 år senare är det inte svårt att förstå framgången; musiken vibrerar av melankoli, lust och passion och är fortfarande ett av de bästa soundtracken någonsin. Tveklöst.

När jag träffade jazzbasisten Charlie Haden i vintras berättade han om inspelningen.
– Vi spelade in den i Rom med filmen projicerad på studioväggen. Jag minns hur violinisterna, alla i sjuttioårsåldern, hela tiden vände sig om under Maria Schneiders nakenscener. Vi fick göra hur många omtagningar som helst och dirigenten började lacka till ordentligt. Oliver Nelson, som gjort arrangemangen, gick mest och drack ur sitt jätteglas med ren gin.

Efter Last tango in Paris var tiden mogen för Gato att fullfölja tangospåret och framhäva den argentinska folkmusiken ännu tydligare.

1973 återvände han till Argentina, efter vistelser både i Europa och USA, och skrev kontrakt med Impulse, som även hade två av hans förebilder, John Coltrane och Pharao Sanders, i sitt stall. Impulse skickade ner producenten Ed Michel som fick vara med om lätt kaotiska inspelningar i Buenos Aires, Rio de Janeiro och Los Angeles.

Precis dessa inspelningar finns nu tillgängliga på den dubbel-cd som föranlett denna text, Latino America. Snyggt förpackad och med en rolig text av Ed Michel utgör den en ypperlig introduktion till Gato Barbieri och hans minst sagt intensiva och passionerade musik.

chapter1Samarbetet mellan Gato och Ed resulterade i fyra skivor; Chapter one: Latin america, Chapter two: Hasta siempre, Chapter three: Viva Emiliano Zapata och Chapter four: Alive in New York.

Den aktuella dubbel-cd:n innehåller musik från de två första kapitlen, med tillägg i form av outgivet material och alternativtagningar.

Som kanske framgått talar vi world music innan begreppet var uppfunnet. Gato blåser glödheta, passionerat råa saxofonslingor över folkloristiska grunder uppbyggda av myllrande slagverk, panflöjter, dragspel, harpor, charangos, ”vanliga” trumset, Fenderbasar…behöver jag påpeka att det svänger?

På samma sätt som Antonio Carlos Jobim och Stan Getz förenade nord- och sydamerika i bossanovan tog Gato Coltrane-jazzen och förenade den med andernas panflöjter, den argentinska tangon och lite samba. Konstigt? Möjligen i teorin, absolut inte i praktiken.

Kapitel tre och fyra är inspelade i New York och inte fullt så folkloristiskt färgade som de två föregående. Istället knyter de an till de plattor han gjorde för etiketten Flying Dutchman, toppenskivor även de.

Innan Gato hittat fram till sin latinamerikanskt färgade och melodiöst lättillgängliga jazz hade han varit ute och letat i lite olika riktningar.

Det började hemma i Rosario där den tolvårige Leonardo J. Barbieri (född 1934) bestämde sig för att spela klarinett efter att ha hört Charlie Parkers Now´s the time. Vid tjugo års ålder hade han gått över till tenorsaxen och var redan en berömd jazzmusiker, både med Lalo Schifrin, egna band och med gästande amerikaner.

I början av sextiotalet lockade Europa och Gato, och hans fru Michelle, bosatte sig i Rom. Där träffade han Don Cherry och gav sig ut i de avantgardistiska territorier som pekats ut av musiker som Cherry och Ornette Coleman.

Mot slutet av decenniet kände han dock en otillfredställelse med det abstrakta freeform-spelet och sökte sig bakåt till sina rötter. Sina argentinska rötter.

thirdworldPå The third world, från 1969, föds så den Gato Barbieri som jag själv, och många med mig, föredrar. Den stenhårda, men samtidigt jätteromantiska machosnubben Gato; melodiös, skoningslös, revolutionär, enveten, varm, påträngande, passionerad, påfrestande.

Man kan lugnt säga att de följande åren utgör Gatos guldålder. Fram till 1976, då Gato inleder ett samarbete med Herb Alpert, strömmar det fantastisk musik ur Gatos saxofon (däribland musiken på Latino America).

liberationFörutom plattor i eget namn medverkar han också på jazzmusikaliska milstolpar som Charlie Hadens Liberation music orchestra och Carla Bleys Tropic Apetites.

Med Herb Alpert i producentstolen tar Gatos musik en något annan riktning. Den intensivaste extasen tonas ned för ett mer sofistikerat och slickt sound.

Vartefter fler och fler studioess ur fusion-, soul- och popvärlden släpps in i studion blir musiken mer och mer lik annan nordamerikansk fusion. En platta som Ruby, Ruby, från 1977, är fortfarande en favorit även om den ibland befinner sig farligt nära mainstream-jazzens hissar.

Från sjuttiotalets slut och fram till i år, då ett livstecken i form av cd:n Qué pasa kommit, har det varit oroväckande tyst om Gato. Han har visserligen turnerat lite och 1985 kom en platta, men annars har han inte hörts av.

Dessvärre är knappast Qué pasa den återkomst man hoppats på. Gato har kvar sin fylliga ton, och kan fortfarande ta de där hjärtskärande råa tonerna och skrika genom saxen på det där sättet som berör någonting långt där inne, men annars kan man konstatera att det mesta görs med mer rutin än passion, som om Gato fastnat i bilden av sig själv.

quepasaNya musikaliska kompanjonen Philippe Saisse förser honom med ett komp som är ännu mera slickt än Herb Alpert och får musiken att låta som ett glättigt, attraktivt erbjudande om billiga resor till solen.

Fram till den dag då Gato Barbieri släcker cigarren, tar av sig sin karaktäristiska hatt, kavlar upp ärmarna och ger sig ut på äventyr igen är det alltså bäst att hålla sig till de gamla plattorna. Har man tur går det att hitta vinylskivorna på skivbörsarna, annars finns de flesta på cd.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 971212

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: