kritik sedan 1993

Sean O’Hagan (1996)

Samma kväll som 1996 års upplaga av Eurovision Song Contest avgjordes i Oslo spelade engelsmännen High Llamas i Stockholm. Inför en tapper liten skara, som inkluderade både indieungdomar och övervintrade proggare, spred Sean O´Hagan och hans sju medmusiker en varm och vacker melankoli ljusår från schlagerfestivalens recyclade och iskalla tongångar.

Med attraktiva melodier och intressanta arrangemang påminde High Llamas om en tid då lättsam smekande pop inte stod i någon som helst motsättning till avancerade dissonanta formexperiment, en tid då easy listening inte var som ett dåligt skämt.

Utan minsta antydan till visuella förförelsekonster framfördes låtar från bandets två förbisedda mästerverk Gideon Gaye och den nyss utgivna Hawaii. Sean O´Hagan hade rufsigt hår, brun polo och trasiga jeans och klaviaturspelaren Marcus Holdaway hade ställt upp sin gamla röda Voxorgel och sin Rolandsynth på ölbackar.

Även om det inte var svårt att dra paralleller till milstolpar som Henry Cow på Musikforum i Uppsala 1975 kändes det ändå inte som retro eller nostalgi. High Llamas var mer 1996 än 1969 och vore det inte för lokalens sunkiga karaktär och den fåtaliga publiken hade man lätt svävat iväg.

Mellan soundcheck och konsert fick jag en liten pratstund med bandets låtskrivare Sean O´Hagan. Långt nere i en riktigt äcklig källare hittade vi ett gemensamt musikaliskt ursprung när Sean utvecklade sina inte alltid helt linjära teorier om popmusik och konstnärligt skapande.

I den musik ni gör är det lätt att hitta influenser från alla möjliga håll – att det ekar av Beatles, Beach Boys och Steely Dan går liksom inte att komma ifrån – det fantastiska är att ni ändå låter egna och originella.

– Jag är glad att du säger så. Jag accepterar fullkomligt det faktum att musik kommer utifrån och att man som mottagare filtrerar dessa intryck. Vi refererar till det förgångna ständigt och jag ser inget fel i att vända sig bakåt för att komma framåt. Människor har alltid gjort det, i arkitektur, litteratur, vad som helst. Jag upplever det som absurt när konstnärer förnekar detta och hävdar att de kommit fram med något nytt. Skillnaden mellan bra och dålig musik hänger på hur intelligent du använder dig av dessa influenser. Vad vi gör är att referera till några av de mer uppenbara källorna som Beatles och Beach Boys samtidigt som vi undersöker all den musik du kanske inte hört. Bakom Beatles kan man hitta människor som The Left Banke eller The United States Of America, bakom Brian Wilson kan man hitta klassiska influenser som Charles Ives. Vad vi sedan gör är att titta på helt andra perioder, som tysk krautrock från sjuttiotalet, och undersöka om inte dessa idéer kan fungera tillsammans, om inte elektroniken och det repetetiva elementet skulle kunna fungera tillsammans med harmoniken hos 60-talets popmusik. Detta med att referera bakåt har redan gjorts men jag anser att det gjorts på ett dåligt sätt. Människor lånar inte bara musiken utan även imagen och sättet att vara på. De vill att det ska vara 1968 igen.

Du är inte alls intresserad av image och utseende?

– Nej, jag anser att modeindustrin är som en gam; den bara väntar ut andras konstnärliga idéer och gör pengar på dem. Om du är upphetsad över något du hört från 1967, det kan vara ett stycke avantgarde-jazz eller Robert Wyatt, och går vidare med att försöka klä dig på samma sätt eller ta samma droger eller försöka återuppväcka hela perioden fungerar det bara som en distraktion. Inte bara är det distraherande, det ger dig också fel intryck. Det är som att vara väldigt ohövlig mot musiken. Musik är nu, eftersom verkligheten är nu. När du försöker återupprätta världen som den var då, istället för att nöja dig med att bli påverkad av musiken i sig, skapar du en overklighet. Musiken måste användas i nittiotalets kontext för att fortsätta vara verklig, eller bli verklig på nytt.

Du kombinerar harmoni och disharmoni på ett väldigt naturligt och självklart sätt. För mig känns det inte konstigt att en söt melodi som Literature Is Fluff övergår i något påträngande dissonant rundgångsljud.

– Exakt. Det känns väldigt uppmuntrande och inspirerande att du reagerar på det viset. Vanligtvis brukar människor säga att de tycker om det, men undrar samtidigt varför jag gör så. Varken Beach Boys eler Beatles var beredda att kompromissa. De skulle kunna tjäna jättemycket pengar på att bara göra om samma saker men de insåg att musik måste förändras. Den bästa popmusiken är alltid extrem och det är väldigt inspirerande att dessa människor inte var beredda att kompromissa. På samma sätt som du finner jag kontrasterna fullkomligt naturliga, hur den perfekta harmonin upplöses i dissonans och filtreras elektroniskt och kommer tillbaka i…jag vet inte vad…någon annan slags harmoni. Bara för att man blir uppslukad av harmonin behöver man inte utesluta alla löjliga eller jobbiga ljud. Man kan undersöka alla sina känslor och använda sig av dem.

Ett av särdragen med din musik, som på ett plan är extremt brittisk, är det starka amerikanska inflytandet.

– Den amerikanska känslan refererar till den kaliforniska excentriciteten som fanns innan själva västkustscenen var ett begrepp. Det finns en outforskad sida som inte är Eagles och Jackson Browne utan Van Dyke Parks och Leon Russell. Jag har alltid varit attraherad av den perioden och undrat vad som egentligen hände. Hur kom det sig egentligen att Brian Wilson i mitten av sextiotalet använde en stråksektion från L.A. Philharmonic till Pet Sounds? Och vad hände med Andy Warhol-scenen i Kalifornien? I New York var det mer som en lek, med konstskolemänniskor och några knarkare, men i Kalifornien var det Charles Manson och något helt annat. Det var ingen exploding-plastic-fantastic, eller vad det kallades, ingen vi tar av oss kläderna och gör en film. Det hände verkligen konstiga saker där som ingen riktigt undersökt. Timothy White har gjort ett försök i sin bok om Kalifornien.

Har du träffat Brian Wilson?

– Nej, jag skulle inte våga. Vem skulle jag möta? Jeeesus, det är så många människor runt den mannen. Så många som försökt rädda och forma honom. Låt honom fortsätta ta droger, om han nu så gärna vill det, så får vi se vad som händer.

Några av alla de namn som dök upp under intervjun: Beatles, Beach Boys, Steely Dan, The Left Banke, The United States Of America, Charles Ives, Robert Wyatt, John Cale, Neu!, Kraftwerk, Can, Scott Walker, Frank Zappa, Henry Cow, Dagmar Krause, Soft Machine, Stackridge, Faust, Glen Campbell, David Lindley, Hal Blaine, Fifth Dimension, Eagles, Jackson Browne, Van Dyke Parks, Leon Russell, Taj Mahal, Phil Spector, Jeff Lynne, Smiths, Go Betweens, Crusaders, Nino Rota, Steve Reich, Eugene Chadbourne, Derek Bailey, Evan Parker. Två namn som flög omkring utan att riktigt materialiseras var Burt Bacharach och Todd Rundgren.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 960524

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: