David Byrne (1996)
David Byrne kommer ut ur hotellrummet. Nyss har han blivit intervjuad av ZTV:s Per Sinding-Larsen, strax är det min tur. Med håret på ända och intensiv blick säger han ”exuse me for two minutes” innan han småspringande fortsätter nerför trapporna.
Fem minuter senare är vi ensamma. Omgående noterar han en penna på det lilla bordet mellan oss. ”Vems är den”, undrar han och konstaterar samtidigt att den går att skriva med på cd-fodralen som står uppställda på samma bord. ”Det är nog TV-teamets”. Som om det skulle spela någon roll.
David Byrne är intressant och intensiv. Tillmötesgående, men absolut inte förutsägbar. Närvarande och uppriktig i sina svar. Face to face i ett hotellrum är han både New York-cool och New York-manisk. Karismatisk.
Som artist är han mångsidig och rastlös. Tillräckligt multikulturell för att kunna passa i en TV-soffa med Alexandra Pascadliou. Tillräckligt finkulturell och gränsöverskridande för att platsa på en kultursida, tillräckligt mycket popstjärna för att passa i nöjesvärlden.
När jag prisar hans öppna sinnelag får jag en liten föreläsning till svar.
– Gränsöverskridandet är väldigt vanligt idag. Alla de generationer som vuxit upp med popmusik, television och tidningar är musikaliskt och visuellt avancerade. De kanske inte kan alla klassiker men de kan tolka dagens visuella språk. De kan avläsa intentionerna, känslorna och referensramarna direkt, även om de inte alltid kan artikulera det. Nuförtiden är man delaktig i alla de olika media som finns, man ingår i en global kultur.
David drar en linje från det tidiga nittonhundratalets europeiska dadarörelse över beatpoeternas formexperiment i USA på femtiotalet fram till engelska Tomato/Underworld, som sysslar med med grafisk design och musik, och det isländska konstnärskollektivet Gus Gus.
– Även ett band som Sex Pistols var i lika hög grad ett visuellt som ett musikaliskt fenomen. Deras utseende, kläder och grafiska förpackning var minst lika viktigt som deras musik.
För de allra flesta är David Byrne mest känd som den där stirriga Talking Heads-killen. Ett band som ju också i hög grad betonade det visuella, tänk bara på den för sin tid nyskapande konsertfilmen Stop making sense.
– Ja, jag brukar höra det när jag går genom passkontrollen. ”Där är den där Talking Heads-killen – hey man, var är din stora kostym?”.
Det är spännande att följa David Byrnes vingliga solokarriär. Och utgivningen av svåråtkomlig musik på hans egen world music-etikett Luaka Bop.
Allra mest har jag tyckt om hans foto/text-bok Strange Ritual. En underbar liten bok fylld av eftertänksamma texter och fantastiska bilder av allt möjligt från religiösa artefakter till konsumtionssamhällets varuberg. Bilder han tagit på otaliga resor i världen.
När jag berättar det blir han riktigt uppspelt och undrar var jag fått tag i boken.
När han nu reser runt för att tala om sin nya trevliga platta Feelings har han självklart med sig kameran.
– Fast jag har inte haft så mycket tid över att fotografera, säger han och berättar att han tagit några bilder hemma i New York innan han åkte iväg, bilder som han har med sig för att begrunda och datormanipulera i Photoshop.
Att bli intervjuad jämför han med att besöka psykologen (med den avgörande skillnaden att det är gratis).
– Egentligen är det perverst. Folk ber mig att berätta om mig själv, varför jag gjort si och så, vad jag känner, vad jag tänker. Men ibland – inte alltid! – kan journalisten se på det jag gjort ur ett nytt perspektiv, vilket kan vara bra, men också skrämmande.
Jag undrar om det inte är just det som är meningen med allt konstskapande, att dela och konfrontera konsten med andra.
– Jovisst, man jobbar med sina känslor och sin intuition och kombinerar den med lite intellekt och hantverkskunnande, ibland utan att fråga sig själv vad det betyder eller vad det ska vara bra för.
Eftersom David jobbar med olika konstnärliga uttrycksmedel, inte bara musik, undrar jag om han ser på sig själv som musiker i första hand. David tänker efter ordentligt och säger sedan:
– Jag vet att jag kan skriva sånger, att jag kan göra musik. Ändå ser jag på mig själv som lite naiv. Jag är inte tekniskt avancerad, varje år lär jag mig några nya saker. Ett nytt ackord, en ny harmoni och jag tänker ”wow jag har blivit en bättre musiker”.
David Byrne håller med mig om att han snarare är att betrakta som konstnär.
– Fast jag är lite rädd att säga det, för då kan somliga tycka att man inte är tillräckligt seriös, att man är en dilletant.
På Luaka Bop ger David Byrne ut musik han hittar lite här och där på jordklotet, mest från Sydamerika. Musik som i brist på bättre brukar kallas world music.
– Jag hörde ett band i Kroatioen som jag diggade. De spelade någon slags etnisk industrimusik. Så jag tog med mig en kassett och spelade upp för tre människor på skivbolaget, men de bara begravde ansiktena djupt i sina händer och suckade.
David Byrne berättar vidare om en skiva med filmmusik från södra Indien. Helcrazy musik.
– Den sålde inget vidare men många gillade den. New Yorkare som John Zorn, Sonic Youth, Dee-Lite, alla älskade den plattan.
Eftersom jag hört att han varit synlig på Café Saturnus veckan innan frågar jag om det verkligen var han. Det verkar liksom lite konstigt – var han här på egen hand? Vi går fram till fönstret och tittar ut över Humlegården och jag pekar ut ungefär var Saturnus ligger.
– Javisst, jag var där, fast det var för två veckor sedan. De hade jättegoda kanelbullar.
David Byrne berättar att han var i Stockholm för att träffa producenten och musikern Gordon Cyrus. Han hade höt grejor som Gordon gjort och blivit intresserad.
– Vi kommer jobba ihop någon gång i framtiden. Det är jag säker på.
©Dan Backman Artikel publ i SvD/City 960516
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera