kritik sedan 1993

Bootsy Collins & Mats Nileskär (1995)

Vid sidan av James Brown och Sly Stone är William ”Bootsy” Collins en av de stora inom funkmusiken. Tillsammans med George Clinton förde han ut funken i universum och kom tillbaka med P-funken.

Med stjärnformade glasögon, space-bas och en stor portion humor och musikalisk nyfikenhet gav sig Bootsy in i alla möjliga och omöjliga sammanhang; Parliament, Funkadelic och hans eget Rubber Band etablerade honom för evigt som Bootzilla. Klädd i platåskor och en glitterutstyrsel långt före ABBA framstod, och framstår, han som något av det mest utflippade som kommit fram på den svarta musikscenen (samtidigt som han smattrade ur sig solsystemets groovigaste basgångar).

Efter att ha varit borta under i stort sett hela åttiotalet är han nu tillbaka igen. Och för första gången Sverigeaktuell. Framburen på en våg av hiphop och med sitt ”funk express card” redo är funken återigen ”pure” och ”uncut”.

För att diskutera Mr. Collins, P-funk, radio och svart musik i största allmänhet ringde City upp soul- funk och hiphop-experten Mats Nileskär i Malmö. Sedan 1978 har han stadigt sänt sitt maratonlopp Soul Corner – en gång i veckan.

Hej Mats! Skulle vi haft någon funk utan Bootsy?

– Han är den sammanhållande länken mellan James Brown och George Clinton. Endast 15 år gammal började han lira med Brown, på sent 60-tal. Där fick han förvånansvärt stort utrymme och hjälpte Brown att modernisera funken i Sly Stone-eran. Efter ett tag med egna bandet Houseguests upptäcktes han av George Clinton. Hos Clinton hjälpte han till att fokusera beatet i P-funken; det var mycket flygplan hit och dit och väldigt psykedeliskt, men så kom Bootsy med sina basgångar och gav musiken ett tydligare dansbeat.

Både Bootsy, Clinton och alla deras projekt är ojämna.

– Javisst, men Mothership connection och Chocolate city (med Parliament) är helgjutna album. Även Bootsy´s Rubber Bands två första håller över lag.

När nya Bootsy-plattan Blasters of the universe kom drabbades jag av P-funk-frossa och gav den högsta betyg. Det var naturligtvis att ta i – nu betraktar jag den mer som ett stycke lagom angenäm ambient-funk. Vad tycker du?

– Helt okey, men lite fyrkantig kanske. Den är inspelad i Bill Laswells kyrkliknande studio. Studion har en väldigt egendomlig akustik och det hörs att de mer eller mindre kört in den live.

Vad betyder Bootsy idag?

– Bootsy är bryggan mellan P-funk och hiphop. Först samplade de honom och nu har han varit i studion med ett stort antal västkustrappare. Hiphopen hjälpte honom tillbaka, kan man säga.

Har du träffat honom?

– Jag träffade honom i New York för några år sedan. Han satt där med sina stjärnformade glasögon och hela utstyrseln.

Är det sant??

– Javisst, han kör mycket klyschor, lever ut hela P-funk-myten.

Man får inte kontakt med människan William Collins!?

– Nej, det är mest Bootsy. Han erkände att han hade stora problem med personlighetsklyvning, speciellt i början på 80-talet då han blev djupt deprimerad och var nära ett mentalt sammanbrott. Därför låg han lågt i fem år för att hitta tillbaka till Collins, det blev för mycket Bootzilla. Stackarn.

Har du sett honom live?

– Jag såg en höjdarkonsert i New York 91, tillsammans med Papa Dee. Jag minns att vi satt där och bara dog. Det var precis när P-funken kommit tillbaka.

Vad tyckte du om George Clintons konsert på Cirkus förra året?

– Ja, det var ju mer en mässa än en konsert…man måste köpa det metafysiska. Clinton har jag träffat några gånger och han är helschysst, fast det finns inte så många hjärnceller kvar. Sist vi träffades sa han att det fanns två kvar och de jobbar med varandra.

Är det lättare att prata med Clinton?

– Clinton är så jäkla trött och hängig. Han är trevlig, men sist jag träffade honom somnade han, jag hörde snarkningar efter ett tag. Han sover för lite, Clinton, Bootsy verkade mer skärpt och vital faktiskt.

De har varit alldeles för intresserade av droger.

– Ja, det måste man säga. Clinton berättade att de brukade ha tävlingar om vem som kunde ta mest tabletter. En del tog för många och kom aldrig tillbaka.

Favoritlåtar med Bootsy?

– Det måste vara The Pinochio theory, bara för att den myntade begreppet ”if you fake the funk your nose will grow”. En lite senare Bootsy-pryl jag gillar är Landshark. Hans plattor är förvånansvärt jämna för att vara P-funk, även om man gärna vill glömma CBS-plattan han gjorde 88, What´s Bootsy´s doing?

Men Party on plastic är väl ändå en bra låt?

– Ja, den är helt okey.

Låt oss lämna Bootsy och gå över till dig och ditt radiopratande. Du har introducerat svart musik för många här i Sverige, mig själv inräknad.

– Jag har hört stories om hur Eric Gadd och andra bytte kassetter med varandra. Klimatet var helt annorlunda då, det var inte många som förstod vad jag sysslade med. Efter 85 lossnade det; brytpunkten kom när jag fick Expressens radiopris.

Är det fortfarande kul?

– Ja, det händer nya saker hela tiden. Nu känns det som om man kämpar för det genuina och de lite djupare värderingarna igen. Speciellt när det gäller radio. Man behöver kanske inte kämpa för svart musik lika mycket som man behöver kämpa för att behålla magin i radio.

Du har alltid poängterat rötterna, försökt påvisa historiska sammanhang.

– Jag är inte den kalenderbitare folk tror, men visst är det jätteviktigt att känna till historien.

Du har träffat otroligt många artister.

– Ja, jag har 650 intervjuer i arkivet.

Nämn någon.

– Svårt. Genombrottet för radiointervjuerna kom med Stevie Wonder, fram till dess hade Soul Corner varit ett rent skivprogram. Wonder var i Berlin men eftersom ingen trodde jag hade någon chans att träffa honom fick jag bekosta resan själv. Intervjun blev av och sedan var det helt okey med intervjuresor till USA. Nu har jag träffat alla mina hjältar; Isaac Hayes…Curtis Mayfield, medan han fortfarande var aktiv.

Donny Hathaway?

– Han hann hoppa. Det finns många anekdoter att berätta.

Whitney Houston blev sur på dig.

– Jag hade just varit i New York och gjort en massa råa hiphop-intervjuer. När jag träffade Whitney hade jag kvar en ganska kaxig attityd och var samtidigt mätt på intervjuer. Jag började prata om hennes låtmaterial, typ ”denna enorma stämma men varför dessa tråkiga låtar?”. Det var inte så populärt. En av de senaste höjdarintervjuerna jag gjorde var med Barry White. Vi satt och pratade i hans trädgård i Los Angeles. Han berättade om sin kärva uppväxt i Watts-ghettot, hans brorsa var jättegangster så han hade verkligen stories att berätta. Bobby Womack ville att jag skulle skriva hans självbiografi, vi satt och pratade från nio på morgonen till sex på kvällen. Det var ett helvete att redigera. Nu på söndag kommer den hetaste producenten för tillfället, Dallas Austin. Jag träffade honom i Atlanta. Vi sitter i hans studio, han röker en joint och berättar om både det ena och andra.

Hur kom du in på det svarta spåret?

– Mitt första starka musikminne är Move on up med Curtis Mayfield. Jag hörde den på radio när den kom 71. Jag tror det var Kaj Kindwall som testade den till Tio i Topp. Visserligen diggade jag Sweet och Slade, men det här var något helt annat. Efter det gick jag vidare till Phillysoundet; Backstabbers, O´Jays och hela det stuket.

Favoritartister?

– Curtis Mayfield, Marvin Gaye förstås…skulle man bara få ta med en platta till en öde ö skulle det nog bli Marvin Gaye.

Vilken?

– Nja, en av de mest hjärtslitande plattor som någonsin gjorts är Hear my dear, sitter man ensam så skulle man kunna frossa i den.

Jag skulle antagligen ta med mig Stevie Wonders Songs in the key of life.

– Ja, då hade man blivit lite gladare. En bra kombination; Stevie och Marvin.

Vad är bra 1995?

– Det roligaste är alla korsbefruktningar, det mångkulturella. Den svarta musikscenen kan dyka upp precis var som helst på klotet. Avstampet har tagits i det afroamerikanska men nu kan det dyka upp scener i Indien, Tokyo, Sydamerika, var som helst. Korsbefruktningarna i England, inte minst, med jungle, MoWax och trip hop är otroligt spännande. I USA fortsätter blandningen av hiphop och soul att utvecklas.

Visst är det konstigt med swingbeat; först var det bra, sedan blev det urtråkigt och nu har det blivit bra igen.

– Javisst, Teddy Riley var djävligt fräsch i början men sedan fastnade han och många andra 89, 90. Efter ett tag upptäckte man dock att det fanns andra vägar att kombinera hiphop och soul. Fast jag tror att New Jack Swing kommer uppskattas betydligt mer i framtiden; allt lät ju likadant då, men det kan bli samma syndrom som med James Brown-liknande funk från tidigt 70-tal. På sent 90-tal kanske man betraktar Teddy Riley som det hippaste av hippa. De här cyklerna är väldigt egendomliga, just nu känns Acid jazz-svängen himla seg medan det tidiga 80-talsstomp man hör hos Mary J. Blige känns fräscht. Snart plockar man fram Patrice Rushen, hon är på gång. Själv sitter jag och totar ihop en halvtimmes War-special.

Kul, det var länge sedan de var aktuella.

– Jag träffade dem i New York för några år sedan och nu känns det rätt att plocka fram den intervjun. Earth, Wind & Fire och Commodores lever vidare i minnet men War har de flesta glömt, trots att grejorna de gjorde 71 och 72 sålde enormt

©Dan Backman/Publ i Svd/City 950217

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: