Gino Vanelli: Yonder tree (Dreyfus/PolyGram, 1995)
Gino Vanelli är en typ av artist som i vissa kretsar dödskallemärks och i andra hyllas besinningslöst. Undviker man varken det pretentiösa eller det spektakulära får man räkna med att reaktionerna blir starka (särskilt om man, som Vanelli, även odlar en sentimental och romantisk ådra).
Själv sällar jag mig gärna till hyllningskören, speciellt när det gäller album som Storm at sunup (75), Brother to brother (78) eller Nightwalker (81). Här firar bröderna Vanellis avancerade mix av fusion, pop och R&B stora triumfer i låtar som i ambitionsnivå närmar sig musikalgenren.
På senare år har Vanelli mest ägnat sig åt ”andligt sökande” och endast sporadiskt, och med varierande resultat, sysslat med musik. Förra plattan, Inconsolable man (90), var mest smörig, men innehöll några klassiska Vanelli-melodier.
Även på nya CD:n Yonder tree bejakar han sin smöriga sida i ballader som är mer jazz än pop. Till ett akustiskt komp sjunger han med sedvanlig dramatisk inlevelse om hur vi alla har en liten bit av Judas inom oss eller om hur en kvinnas ögon kan vara ”unbearably blue”.
Naturligtvis tar han i så han spricker, det vore inte Vanelli annars, men det är också där som styrkan ligger. Styrkan att gå till överdrift. Styrkan att gå sin egen väg.
Även om mycket på Yonder tree är ogripbart finns där stunder som är midnattsblå på ett sätt som blir riktigt gripande. Speciella stunder som Gino Vanelli är alldeles ensam om.
©Dan Backman Rec publ i SvD/City 1995
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera