Steve Reich: Reich/Richter (Nonesuch/Warner, 2022)
Steve Reich har i verket ”Reich/Richter” utgått från Gerhard Richters och Corinna Belz konstfilm ”Moving pictures (946-3)”. Filmen, som fick sin premiär 2019 på The Shed i New York, har i sin tur utgått från Richters konstbok ”Patterns”, baserad på en av den tyska konstnärens abstrakta målningar som scannats och digitalt bearbetats till intrikata variationer av olikfärgade ränder.
Det må låta både tillkrånglat och enahanda men såväl boken som filmen erbjuder i själva verket en lättillgängligt kalejdoskopisk konstupplevelse. Ränderna blir, via oändliga dubbleringar och speglingar, till förföriskt vacker och hela tiden föränderlig ornamentik.
Gerhard Richters metodik i just detta verk – han är ju en mångfacetterad konstnär – ligger förstås nära en processinriktad minimalist som Steve Reich, vars teknik att med matematisk precision upprepa, kombinera och alternera musikaliska byggelement till intrikta musikaliska byggnadsverk. Inte så sällan kopierat av musiker ur de flesta musikaliska genrer.
Även om verket ”Reich/Richter” komponerats för att beledsaga Richters film är tanken att det också ska kunna framföras utan den. Och jo, Richters till en början strama men sedan närmast barockt visuella överdåd gifter sig lyckosamt med den amerikanska kompositörens i gammal god ordning härligt pulserande musik.
Men visst står den fyrdelade sviten för fjorton musiker stadigt på egna minimalistiska ben. Något annat vore inte att vänta, vare sig från Reich eller Ensemble Contemporain som, under George Jacksons ledning, framför verket på hemmascenen Philharmonie de Paris. Om namnet verkar bekant är det för att ensemblen, som startades av Pierre Boulez, förärats årets Polarpris (vilket för övrigt både Boulez och Reich fått).
Den som är bekant med Reich-minimalismen känner direkt igen sig i den väv av korta och långa toner som i olika tempi vävs samman. Detta trots att musiken inte, som så ofta med Reich, drivs av slagverk.
Reich använder sig av egna väl beprövade grepp. Det känns vid en första genomlyssning lite som en besvikelse, han har ju ändå tagit några steg åt andra håll lite då och då. Men vid upprepade lyssningar sugs jag ohjälpligt in i musikens både hetsigt supersnabba och nästan stillastående rörelsemönster. Och allt däremellan.
Det händer saker precis hela tiden och allt flyter in i, ut ur och ihop med vartannat. Men trots att så mycket är på gång samtidigt är musikens kärna präglad av ett inre lugn som fint tas tillvara och förmedlas av den franska ensemblen.
”Reich/Richter” når inte upp till magiska höjdpunkter som ”Music for 18 musicians” (1976) eller ”City life” (1994), för att ta två ynka exempel ur den omfattande katalogen. Men det cykliska verket är i all sin sinnrikt konstruerade framtoning samtidigt fyllt av så förtätade känslor och skimrande vackra melodifragment att det gott och väl försvarar sin plats som ett betydande verk i den omfattande Reich-katalogen.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220618)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera