Laleh: Vatten (Palang, 2022)
När Laleh Pourkarim gästade Carina Bergfeldts SVT-soffa för att tala om födelsedagskalaset hon ska ha på Ullevi i sommar fick hon också framföra sin senaste singel ”Leopard”. Men istället för melodins Avicii-vibb och barnsliga syntslinga framförde hon den som en lågmäld visa till eget gitarrackompanjemang. Det blev alldeles lysande, förstås, och lät som något som kunde framförts på Vispråmen Storken på 60-talet. Eller visfestivalen i Västervik valfritt år.
För så är det ju, att det bor en traditionell vissångare inne i Lalehs samtida popmelodier. Det kunde man höra redan från början på den spretiga debutens härliga Cornelis-parafraser. Och det kan man höra på detta hennes mer sammanhållna nionde album. För nog låter det som att hon skulle kunna göra renodlade visor av samtliga spår här. Om hon bara ville.
Som alltid – det tål att upprepas – har Laleh gjort det mesta själv: förutom att skriva, arrangera och framföra samtliga låtar har hon producerat, programmerat och varit ljudtekniker. Det finns andra inblandade förstås, ständiga medarbetaren Gustaf Thörn till exempel, som hjälpt till med ljudtekniken och varit medkompositör på sex av albumets tio spår.
Av detta kan man möjligen läsa sig till att ”Vatten” är ett album som lägger sig väl tillrätta i Lalehs stabila diskografi. Det finns inga direkta nyheter att rapportera om, annat än att det torde vara Lalehs hittills mest orkestrerade album. Hon har samarbetat med violinisten, dirigenten och arrangören Erik Arvinder förut och här leder han olika orkesterkonstellationer i de flesta spåren.
Ståtligast blir det i den finstämda ”Minnet av ett hav” med virvlande stråkar under Lalehs känslostarkt framsjunga textrader ”och det var här som jag blev jag/och det var här som jag blev fri”.
Laleh skriver själv om sången att hon ”tittar ut över det djupa vattnet och tänker på alla gånger hoppet inte räckte ända fram”. Det är ju så med Laleh att hon sätter ord på eftertänksamma grubblerier, denna gång med vatten som ett metaforiskt tema. Ärligt trevande funderingar om hopp och hopplöshet, om vår stund här på jorden och vad vi gör med den.
Laleh har inte tagit sin muik till en ny nivå men albumet håller en jämn och god popkvalitet från början till slut (ja, jag står ut med ”Leopard”). Det finns små guldkorn förstås. Som ”Hallå vänta”, en typisk Laleh-titel på en sång om att ”ge allting man har, men inte slösa bort sig”. Älskar saxofonerna i stämmor, det enkla arrangemanget och Ringo Starr-trummorna.
Älskar också det murriga bleckblåset i den lika stillsamma som melankoliska ”Ett slag”. Tillsammans med den vackra och känsligt framförda ”Titta närmare” avslutas albumet på bästa tänkbara sätt.
Den sistnämnda sången är endast dryga minuten lång. De andra ligger kring tre och en halv minut och det är precis lagom för en Laleh-låt. Det är en konst det också, att veta när det är dags att sätta stopp.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220325)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera