Bobhundmusikal – För folk med tinnitus i hjärtat: Helsingborgs Stadsteater, 2021
Att Bob Hund – gruppen och låtarna – blivit en musikal är ingen ögonbrynshöjare. Inte heller att den bygger på ett skruvat manus som vinglar fram mellan realism och absurdism. Tvärtom är det helt i sin ordning då det postpunkiga rockbandet alltsedan starten 1991 vandrat sin egen lätt dadaistiska väg i det svenska indierocklandskapet.
Upptågen har från början varit sammanlänkade med den uppskruvade musiken, de drastiskt poetiska texterna och den visuella profilen. Men det var först 2013 – då bandet sålde alla sina instrument på en auktion – som Bob Hund blev ett slags konstprojekt lika mycket som ett rockband.
Förra året livesände bandet en dramatiserad konsert och film från Helsingborgs Stadsteater där stadens symfoniorkestern hjälpte till i några låtar. Men när de nu går vidare med en musikal tar de hand om musiken själva. Och inte bara det: regissören Kajsa Giertz låter Bob Hund-männen dubbeljobba som skådespelare.
Med gott resultat, måste man säga. Replikerna levereras förvisso lite stolpigt men det spelar ingen roll. Bandet står ju på scen i egenskap av sig själva, fast som spöken, och då behövs egentligen inget skådespeleri. Det får andra stå för i den här musikalen.
Berättelsen om en krisande rockgrupp är välbekant, fast på Helsingborgs stadsteater turneras det på ett ovanligt sätt. I korta drag handlar det om hur det fiktiva Helsingborgsbandet Bob Katt står inför sin splittring och hur medlemmarna i det förut verkliga Bob Hund, också de från Helsingborg, vaknar till liv och dimper ner som spöken på en stormarknad, där de krisande Bob Katt-medlemarna precis råkar befinna sig.
De godhjärtade men lite tröga Bob Hund-spökena känner att de borde förhindra att tjejbandet splittras. Eller rättare sagt, Thomas Öberg vill det medan övriga medlemmar förhåller sig mer undrande, för att inte säga skeptiska, till det självpåtagna uppdraget.
Hur denna söta lilla saga sedan utvecklas och slutar – om den ens har ett slut – är inte så viktigt. Likt änglarna i Wim Wenders-filmen ”Himmel över Berlin” försöker Bob Hund-männen följa, förstå och stödja Katt-bandets medlemmar såväl i navigationen mellan det punkiga ursprunget och lockelsen att bli del av en kommersiell musikindustri som i de interna relationerna och det trassliga privatlivet.
De nya och gamla Bob Hund-låtarna har mer eller mindre smidigt knökats in i sagan – eller om det är tvärtom – men framförs mycket bra av hela ensemblen. Omarbetningarna ger nya perspektiv på musiken och det är kul att höra texterna framföras av kvinnor, de är ju så intimt förknippade med Thomas Öbergs utspel och helsingborgska.
Det finns roligt samtidskommenterande detaljer – som stormarknadens allt mer bisarra kundmeddelanden om varor och tjänster – men det är ändå en musikal som skulle behöva skruvas till och skruvas upp.
Utan Helle Damgårds snygga, roliga och precis lagom knasiga scenografi, kostym och maskdesign hade det blivit rätt segt. Det visuella uttryck hon gett musikalen lirar perfekt med Bob Hund-låtarna och förstärker de surrealistiska vändningar som utgör sagans ljuspunkter.
©Dan Backman (rec publ i SvD 211015)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera