kritik sedan 1993

Emma-Jean Thackray, The Kenny Garrett Quartet, Gilberto Gil, Amanda Ginsburg, Stina Áugústsdóttir, Agnes Persson Trio, Hedvig Mollestad Trio, Melissa Aldana, Orkester Omnitonal: Fasching, Konserthuset, Södra Teatern, Twang, Källarbyn, Stockholm Jazz Festival 2021

Det pågår en tio dagar lång jazzfestival i Stockholm (fram till och med 24 oktober). Lite större än förra årets krympta upplaga i pandemins tecken, men mindre än tidigare år. Och utan några riktigt tunga jazzstjärnor.

Emma-Jean Thackray, som var en av artisterna på festivalens första dag, tillhör den unga och mycket hajpade brittiska jazzscenen. Som så många andra där tittar hon bakåt mot det sena 60-talets amerikanska kosmiska jazz men blandar upp det med, som hon förklarar själv från scen, annat som hon gillar: P-funk, house och Miles Davis.

Precis som Miles är hon trumpetare, men sneglar även mot den i år bortgångna Jon Hassell och hans elektroniska manipulerade tonbildning. Hon är också sångerska, i den lite tillbakalutade soulskolan, och får sin röst mångfaldigad så att den ska likna de vokalarrangemang för fler röster som gör den i år släppta debuten ”Yellow” så bra.

Vi får höra det mesta därifrån, men det band som hon har med sig är en bantad version med klaviatur, bas och trummor. Blåset och de jazziga spräcken är kvar i London, men det gör inte så mycket då det ändå är den slicka jazzfunken i Roy Ayers anda, med elbasen långt fram i mixen, och de pumpande house-grooven som utgör behållningen.

Ett utsålt Fasching gör vågen mest hela tiden. Det är inte helt omotiverat, även om Emma-Jean Thackray inte gjort så mycket mer än att uppdatera den sjuttiotalistiska jazzfunken och komplettera den med house. Återstår att se om hon kan ta musiken vidare och ge den ett ännu mer personligt uttryck.

Kenny Garrett tillhör en äldre generation och har hunnit skaffa sig en mer omfattande meritlista – innefattande perioder med storheter som Duke Ellington, Art Blakey och Miles Davis – än Emma-Jean Thackray. Sedan början av 80-talet har den amerikanska altsaxofonisten dock lett sina egna grupper och det är med sin nuvarande kvintett han kommit till Fasching.

Garrett är ingen svår typ, visst kan han spräcka loss rejält men han gör det med en slags utåtriktad energi som direkt får igång den påtagligt ungdomliga och peppade – för att inte säga övertända – Fasching-publiken.

Stilistiskt har han sin grund i postbop men där finns också drag av latin, smooth jazz, souljazz, latin, afrikansk musik och den budskapsjazz han spelade med Art Blakeys Jazz Messengers för en massa år sedan. Tonen i altsaxen är hård och tonlöpningarna hetsiga. När det är som intensivast böjer han sig rytmisk fram och tillbaka.

Första set är knappast tillbakalutat men är ändå att se som en uppmjukning inför den explosiva del som följer efter paus. Garrett släpper lös den John Coltrane som bor i nästan alla saxofonisters bröst, påhejad av musikerna runt honom. Den mycket pådrivande trummisen Samuel Laviso är ett kapitel för sig och blir stundtals enerverande energisk och polyrytmisk.

Det lugnar ner sig när Garrett tar över pianot för den inledande delen av titelspåret från det nya albumet ”Sounds from the ancestors” men är strax ute på höghastighetsspåret igen. Slutet av konserten utvecklas till en allsångsorgie som aldrig vill ta slut.

Också Gilberto Gil gillar att få med sin publik i allsång. Fast inte heller han behöver jobba på det då spelningen på Konserthuset bevistas av många landsmän som inget hellre vill än att sjunga tillsammans med den brasilianska superstjärnan, som innehaft en central position på den brasilianska musikscenen sedan början av 60-talet.

Med barn och barnbarn med sig blir det, i ordets bästa bemärkelse, en trivsam konsert. Men också spretig och ojämn. I de mer akustiskt orienterade och gungigt grooviga sambalåtarna är det toppen. Gilberto Gil har en stor repertoar att plocka guldkorn från och framför dem med en väl bibehållen röst.

Mindre roligt blir det när Gilberto Gil plockar fram den rock och reggae han alltid gillat: det mysiga svänget upphör helt när den okänsliga trummisen Marcelo Costa slår ner groovet i scengolvet istället för att låta det flyga. Versionen av Bob Marleys ”Stir it up” måste vara den stelaste jag någonsin hört. Jag lovar.

Desto bättre, helt underbart faktiskt, är det när det lite blyga trettonåriga barnbarnet Flor Gil sjunger den italienska schlagern ”Volare”. Jo, jag skrev väl att det var en spretig låtlista?

Efter två uppmärksammade och prisade album – och stor medial exponering – har Amanda Ginsburg fått en central roll på den svenska jazzscenen. Det märks inte minst på det stormande bifall hon direkt får av den stora publik som samlats på Södra Teatern.

Både hon själv och musikerna i hennes trio ser lite omtumlade ut, det har ju inte varit så mycket publikkontakt sedan pandemin kopplade sitt järngrepp på livescenen.

”Mitt mål är att få in jazzen i de stora kommersiella sammanhangen. Och det har gått ganska bra”, säger hon med ett leende mellan den Jan Johansson-färgade balladen ”Min bild” och den swingjazziga ”Åh nej! (Visa mitt i natten)” som inleder den tvådelade konserten.

Just dessa låtar är representativa för hennes repertoar då de kan sägas pendla mellan två poler, en som är drömsk långsam, en som är skojfriskt hetsig. Båda stilarna klaras med bravur och pendlandet gör konserten oavbrutet stimulerande.

En bidragande orsak till hennes popularitet står att finna i samstämmigheten mellan de lika fyndigt (hon kan rimma Tegnell med IRL) som eftertänksamt vardagsfilosofiska texterna och de attraktiva och snyggt arrangerade melodierna. Att kalla det mysig visjazz är alls inte att förminska musiken, tvärtom vill jag påstå: hennes vitalisering och uppdatering av en urgammal jazztradition (tänk Jan Johansson och Monica Zetterlund) är värd all beundran.

Det är inte heller så att allt bara är hygge och trivselswing. Stråkkvartetten i konsertens andra hälft ger tyngd och ibland flyger pianisten Filip Ekestubbe och kompsektionen Ludvig och Ludwig (Eriksson och Gustavsson) iväg i en mer modern och lite tuffare form av jazz. Som i den avslutande”En kväll i september” då Ekestubbe låter mer McCoy Tyner än Oscar Peterson.

När vokalisten Stina Ágústsdóttir, gitarristen Carl Mörner Ringström, basisten Henrik Linder och trummisen Jonas Bäckman ger en konsert i gitarrbutiken Twangs lilla källare känns det mer som att hälsa på i deras replokal. Det är informellt och skojfriskt, samtidigt som musicerandet är på en hög nivå.

Gärna för mig, jazzkonserter har ju en tendens att vara lite lösa i kanten, men då det för mig (och, antar jag, de flesta närvarande) är en okänd konstellation hade det varit lite kul att få veta varför just dessa musiker kommit samman. Och om det planeras någon fortsättning, eller om det bara är en tillfällig grej.

Hur det än är med den saken så kan man konstatera att det låter bra och att det finns potential att gå vidare. Men jag blir inte riktigt klok på vart de vill ta sin jazz, för trots att efternamnen tyder på att gruppen vill ses som ett kollektiv är samtliga utpräglade individualister som drar åt olika håll. 

Att Stina Ágústsdóttir är vokalist innebär inte att hon, som brukligt är, står i centrum. Hon etablerar sångerna på ett lika utmärkt som traditionellt sätt, men sedan drar det iväg med ekvilibristiska solon av Carl Mörner Ringström och Henrik Linder (som vi känner från Dirty Loops). Båda är grymma teknikmonster samtidigt som de, gång efter gång, förmår fylla sina solon med substans.

Det finns inget ont att säga om trummisen Jonas Bäckman, som ersätter den utannonserade Rasmus Svensson Blixt, men i den lilla källarlokalen slamrar det för mycket om hans konventionella trummande.

Låtarna som framförs är en osalig blandning av standards och eget material. En sång framförs på isländska, det är kul. Önskar bara att Carl Mörner Ringström hade kopplat på disten lite mer.

Gitarristen Agnes Persson debuterade tidigare i år med det fina albumet ”In collaboration with flowers”. När hon framträder på Källarbyn är det med en mindre och annorlunda konstellation än den på albumet. Det gör att musiken får en delvis annan utformning. Kornettisten Tobias Wiklund, som gästar på två låtar, var förvisso med på albumet men vare sig trummisen Nils Agnas (kusin till albumtrummisen Konrad Agnas) eller den välmeriterade kontrabasisten Ilaria Capalbo var med på inspelningarna.

Den jazz som framförs är lite svårfångad i sitt sökande anslag. Det finns drag av bebop, swing och cool men Agnes Persson låter kompositionerna ta plats i samtiden. På Källarbyn låter hon också musiken lösas upp i några friform-partier.

Agnes Persson är den huvudsakliga solisten men det intima formatet gör att fokus ligger på kollektivet. Man hör tydligt vad var och en gör, ofrånkomligen hör man lite för mycket av Nils Agnas. Han är bra, men volymmässigt lägger sig trummorna lite i vägen för Agnes Persson och Ilaria Capalbo. Jag kan också tycka att Agnes Perssons snygga och lite kluriga meloditeman inte görs full rättvisa i denna triosättning.

Källarbyn med sina 1700-talsvalv är ett jättetrevligt spelställe, med musikerna placerade i mitten av lokalen och publiken spridd runtomkring. Att Agnes Persson presenterar sina sånger personligt bidrar till den varmt informella stämmningen. ”Stof og solskin” ska efterlikna en promenad längs med Motala Ström i hemstaden Norrköping – ”det är i april och det är kallt men soligt”. ”To snatch a hollyhock” refererar till den gång hon stal en stockros ur en kommunal plantering i Hökarängen. Man kan väl säga att jazzmusiker generellt är mindre kriminellt belastade än rappare.

Jazz kan, som bekant, se ut på många olika sätt. Små mössor, gärna afrikanska, och långa improvisationer brukar förvisso utgöra gemensama faktorer, men inte ens det står skrivet i sten.

Så kan man tänka när den mösslösa Hedvig Mollestad – iklädd högklackat och en guldlamé-overall – framträder på jazzfestivalens sjätte dag. För det är ju inte helt glasklart om hennes powertrio ägnar sig åt jazz eller rock.

Fast även när Hedvig Mollestad (gitarr), Ellen Brekken (bas) och Ivar Loe Bjørnstad (trummor) manglar rockriff som värst lutar jag åt att de passar bättre på Fasching än Sweden Rock. 

Den norska trion gör sig bättre på scen än på skiva. Den furiösa energi som de tillsammans frammanar går ju inte riktigt att fånga i en inspelningsstudio. När det är som allra bäst, då alla lagt i överväxeln och spelar så hårt och snabbt som de bara kan, är det som ett skenande tåg på väg från jazzrock till progressiv metal. 

Samtliga är mästerliga instrumentalister och kan vända på en femöring när musiken ska gå in i ett mer ambient stämmningslage. Växlingarna mellan det stillastående och det framåtrusande gynnar helhetsintrycket.

Hedvig Mollestad är knappast ensam kvinna att leda ett band på årets jazzfestival. Fasching-kvällen med saxofonisterna Camilla George (alt) och Melissa Aldana (tenor) utgör två andra exempel på en mer jämställd jazzscen.

Brittiska Camilla George är del av den på senare år vitaliserade brittiska jazzscenen. Hon kan jämföras med Nubya Garcia och Shabaka Hutchings, men är inte lika stökig som den sistnämnada. Tvärtom är det jazz som inte krånglar till det i onödan.

Med funkiga basgångar och sköna grooves, både afro och latin, är det feel good-jazz av god kvalitet. Camilla George är ingen häpnadsväckande solist men både hon och pianisten Sarah Tandy är njutbart melodiska när de surfar iväg på det avspänt drivande kompet.

Melissa Aldana leder också en kvartett, men där pianist bytts ut mot gitarrist. Mike Moreno, som är namnet, är välmeriterad men lyckas inte med sitt luddigt mjuka gitarrljud formulera några intresseväckande solon. I alla fall inte i denna grupp. 

I övrigt finns inget direkt att anmärka på. Den chilenska men i USA baserade Melissa Aldana är en ytterst kompetent tenorist och hennes meloditeman i postbop-stil har en intrikat form. Ibland glider hon lite märkligt på tonerna, det är ingen stor grej men bidrar ändå till den musikaliska profilen.

En ljuvligt midnattsblå tolkning av Thelonius Monk-balladen ”Ruby, my dear” kommer som en härlig paus i det rastlösa driv som präglar de flesta av hennes egna kompositioner. Jag hade inte tackat nej till mer av den varan.

Den nybildade Orkester Omnitonal avslutar jazzfestivalen på bästa tänkbara sätt. 17 musiker på och nedanför Faschings lilla scen spelar musik av Per Texas Johansson, Johan Lindström, Viktor Skocic och Igor Stravinsky. Det är den sistnämndas komposition ”Ebony concerto”, skriven 1945 på beställning av storbandsledaren Woody Herman, som utgjort incitament för bildandet av orkestern.

Dirigerad av Johan Siberg, och med Per Texas Johansson som klarinettsolist, görs den tredelade men ganska korta orkestersviten full rättvisa. Det låter mycket Stravinsky, men också Kurt Weill och Hanns Eisler, om musiken men jazzen finns där, inte minst i träblåsets och brassets kontrasterande klanger. Att Frank Zappa inspirerats är helt klart, det hörs inte minst i det lika ödesmättade som mäktiga slutet.

Avantgardistiska konstmusik hörs också i de nyskrivna kompositioner som framförs. Alla tre högintressanta med spännande vändningar och fina klangbilder.

©Dan Backman (rec publ i SvD & Jazz 2021)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: