kritik sedan 1993

Kärlek skonar ingen: Göteborgsoperan, 9 oktober 2021

På albumet ”Illusioner”, från 2018, ackompanjeras Håkan Hellström av Göteborgs Symfoniker. Det var ett lyckat möte på konserthuset vid Götaplatsen, med Hellströms karaktäristiskt svajiga sångröst fritt svävande över snygga orkesterarrangemang. 

När hans känsloladdade sånger – med alla sina Göteborgsreferenser – nu vandrat Avenyn ner till operahuset vid Göta Älv känns det som ett självklart drag. Berättarglädjen parad med det passionerade musikaliska uttrycket har ju pekat med hela handen åt det musikdramatiska hållet.

Det är inte första gången som Hellströms texter dramatiseras. 2013 kom biofilmen ”Känn ingen sorg”, en dråplig historia i högt tempo som vitsigt refererade till låtarna men missade den hellströmska poesin.

Gänget bakom Göteborgsoperans musikal har lyckats bättre. Både vad gäller överförandet av låtarna till en dramatiserad form och i förmedlandet av den egensinnigt extatiska känsla som präglar musiken. Det härligt skeva draget har förstås slätats ut något, men det här är ju ingen Håkan-konsert så det är helt i sin ordning. 

Mer än att vara en linjär berättelse möter vi några individer under ett dramatiskt dygn. De tillhör olika generationer men alla är luggslitna och kantstötta av livet. Men också starka och hoppfulla, som det brukar vara i en Hellström-låt. Det är mörkt och drastiskt, men berättat med ömhet och humor av en stark skådespelarensemble, där särskilt Sofia Pekkari (Fernando), Michalis Koutsogiannakis (Allan) och Nina Zanjani (Eva) gör minnesvärda insatser. 

Det finns korta stråk av lokalrevy – med flaggviftande supporters från Gais och Blåvitt och spöklika byggjobbare i full färd med att omvandla hela Götet – men i övrigt hålls göteborgsromantiken och buskisen kort. Det är lite synd.

Det inte helt lätt att hänga med i de korta scener som stapplas på varandra. Intrigen är svår att följa, dialoger och sånger går in och ur varandra och stundtals är det förvirrande mycket folk på scen. Dansare, akrobater, skådespelare och musiker rör sig rastlöst i och kring de containrar som huvdsakligen utgör den asketiska, för att inte säga minimalistiska, scenografin.

Men musikaliskt är det briljant mest hela tiden. Här finns en uppsjö säkra sångare och Göteborgsoperans orkester balanseras perfekt med det fiktiva rockbandet Rymdens Fisk (döpt efter ett företag som faktiskt finns). Det är omväxlande svängigt och soft och blir till ett bevis för att Håkan-låtarna (varav två är nyskrivna) klarar sig på egen hand. Jag kan tycka att orkestern är underutnyttjad, men vi får i alla fall en pampig ouvertyr.  

I slutet, då de lösa trådarna knytits ihop till någon slags lycklig upplösning – och man förstår att musikalens alla karaktärer och historier är sammanlänkade – exploderar allt i en visuellt sprakande avslutning som både har drag av brasiliansk karneval och det mexikanska firandet av Dödens dag. Det kommer lite plötsligt, som det kan göra i musikaler, men är en underbar final med många fina sånginsatser och kvällens absolut snyggaste och knasigaste kläder. 

Med det trösterika mantrat ”jag tror/när vi går genom tiden/att allt det bästa/inte hänt än” (från ”Du är snart där”) fortsätter musikalen ut i foajén. Och vidare, när vi går hem, ut på kajen och upp i det nya Göteborg som inte alltid är Hellströms Göteborg.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211011)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: