kritik sedan 1993

Eno remixed for orchestra: Berwaldhallen, Stockholm, 7 oktober 2021

Brian Eno har från och med Roxy Music-epoken i början på sjuttotalet varit en på alla plan viktig och inflytelserik person, inte bara som producent och musiker utan också som  musikteoretiker och videokonstnär. Listan med artister och grupper han jobbat med är lång och oavslutad och med albumet ”Ambient 1: Music for airports” namngav han en ny genre: ambient.

Man kan med fog anta att det är Hans Ek som sett till att denna diskreta brittiska gigant tolkas av Sveriges Radios Symfoniorkester. Den hårt jobbande dirigenten och arrangören har ju gett sig i kast med Eno en gång tidigare, då med sin ensemble Modern Fantazias, men här har han tagit ett större grepp och inkluderat låtar av U2 och David Bowie, och andra som Eno på olika sätt jobbat med. Några av dem susar förbi som höstlöv i vinden, andra ges större utrymme. 

Hans Ek har lagt upp sin hyllning som en musikalisk svit på ungefär sjuttiofem minuter, där sinsemellan ganska disparata låtar flyter in och ur varandra och där konstmusik ges lika stort värde som pop. Det är ett grepp som känns kongenialt med den icke-hierarkiska och genreöverskridande praktik som Eno kan sägas representera.

Det inledande partiet, med fyra exempel på hans ambient-musik, är precis så atmosfärsikt svävande och trollbindande som man kan önska sig. Hans Ek har på ett väldigt snyggt sätt överfört Enos syntar och elektronik till den akustiska ljudmaskin som en symfoniorkester kan vara. Stråkar, blås och slagverk böljar suggestivt fram och tillbaka som ebb och flod, med accenter likt ljusreflexer på en månbelyst vattenyta.

För min del hade konserten gärna fått fortsätta exakt så. Men icke. Förtrollningen bryts när sångaren Moto Boy och de tre gästande musikerna på gitarr, klaviaturer och trummor tar en tydligare plats i musiken. Inte för att det finns något att anmärka på i framförandet, det handlar bara om att ljudbilden och det musikaliska innehållet blir mindre fängslande när låtarna antar fastare konturer.

Resten av konserten blir till en provkarta på vad som fungerar och vad som inte fungerar att blåsa upp till symfoniorkester-format. David Bowies ”Warzawa” är härligt ödesmättad och Tangerine Dreams ”Love on a real train” är ett av flera tillfällen när arrangemangen växlar in musiken på det oemotståndligt minimalistiska Steve Reich-spåret. Men jag saknar den neurotiska energin i Talking Heads ”Once in a lifetime” och tycker att den ljuvligt asketiska pianoballaden ”By this river” förlorat på att orkestreras. 

Moto Boys vokalinsatser är genomgående mycket bra, som i den otypiska U2-låten ”Lemon”. Jag trodde att han skulle få göra Bowies ”Heroes” till en showstopper, istället var den arrangerad lite som en kort Bach-fuga. Konstigt, men hedervärt på något sätt.        

Mina invändningar till trots måste man ändå säga att Hans Ek fått till en snygg, genomtänkt och intressant helhet. Det vet vi att han kan. Men självklart går det att ha synpunkter på urvalet, det här är ju en sådan konsert. Man kan till exempel undra var Roxy Music-katalogen tagit vägen. Och fråga sig varför kopplingen till trumpetaren Jon Hassell undvikits. Eller uttrycka besvikelse över att inget kommit med från Enos eget knasiga mästerverk ”Taking tiger mountain (by strategy)”. Härmed gör jag precis det.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211009) 

Foto Arne Hyckenberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: