kritik sedan 1993

Kacey Musgraves: Star-crossed (Interscope/Universal, 2021)

Den flerfaldigt Grammy-prisade Kacey Musgraves slog igenom på den amerikanska countryscenen 2013 men har målmedvetet jobbat sig bort från den med provocerande frispråkiga texter – i alla fall för den mer konservativa delen av countrypubliken – och låtar som alltmer dragit åt pophållet.

När hon nu kommit fram till det femte studioalbumet finns det knappt någon country kvar, bara enstaka stråk av slick countryrock. Istället är det som att Kacey Musgraves och hennes låtskrivarpartners, tillika medproducenter, Daniel Tashian och Ian Fitchuk, sökt sig tillbaka till 90-talets pop, r&b och indiedisco med produktioner som får mig att, och det var ett bra tag sedan det hände, tänka både på Toni Braxton och Cardigans.

Albumet kretsar kring uppbrottet från det korta äktenskapet med countryartisten Ruston Kelly och är, enligt pressmaterialet, upplagd som en grekisk tragedi (!) i tre akter. Skilsmässoalbum är ju en något tröttsam genre men Musgraves talang för fina melodier och fyndiga formuleringar – som kan komma i form av töntiga men rara ordstäv som ”lättare sagt än gjort” och ”det finns ett ljus i slutet av tunneln” – gör det lätt för lyssnaren.

Med en varm och fingertoppskänsligt torr och avskalad produktion har det blivit hennes hittills bästa album. Att hon, som ett ambitiöst förarbete, tog en beledsagad psilocybin-tripp – som enligt henne själv var som en ”big bang explosion of a thousand ideas” – bidrog säkert till det lyckade resultatet.

Men om jag inte blir riktigt engagerad av ännu en kändisskilsmässa följer jag mer än gärna med in i de bitterljuva melodierna, de fjäderlätta trumprogrammeringarna och den varma och omslutande instrumenteringen, som perfekt gifter akustiska gitarrer med syntar. Kacey Musgraves söta och ljusa röst inte att förglömma, en nödvändig topping som blir extra bra när den utdelar giftigheter som i ”Breadwinner”.

Jo, nog finns det spår som känns lite för fluffiga i sin pastelliga självömkan. Men då ingen låt dras ut i onödan blir det ändå en fungerande helhet. Precis som det är tänkt.

Allra bäst blir det precis i slutet då hon ser ljuset igen och känner en tacksamhet över att leva. ”There is a light” är egentligen ingen märkvärdig låt men är ändå superhärligt latinsvängig loungedisco med en – vilket kommer som en glad överraskning – direktimporterad tvärflöjt från det glittriga och fusionjazziga 70-talet.

Att hon sedan avslutar alltsammans med en spanskspråkig och lika otippad som konstig cover på Violetta Parras söndertolkade klassiker ”Gracias a la vida” är nästan för bra för att vara sant. Med ackompanjemang av den allra vackraste akustiska gitarr som tänkas kan lägger hon sig nära Mercedes Sosas känsliga tolkning från 1971 men ger den en alldeles egen karaktär genom nostalgiskt vinylknaster och en distat naken röst som mot slutet blir till en robotröst från framtiden. Det är en makalös och mångbottnad version som återupprättar den lika vackra som sorgliga sången och får mig att glömma bort att jag någonsin hört Arja Saijonmaas högstämt melodramatiska ”Jag vill tacka livet”.

©Dan Backman (rec publ i SvD 210916)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: