Stig Lindberg: Millesgården, Stockholm, 2021
Först några ord om presentationen. Det är ju inte bara det som visas på en utställning som betyder något. Kontexten, urvalet och utställningens scenografi måste också tas med i bedömningen.
Och här ger jag Millesgården högt betyg: Stig Lindbergs stora och mångfacetterade produktion lyfts fram på bästa tänkbara sätt. Och detta tack vare en scenografi som inte lägger sig i vägen och kräver uppmärksamhet utan tvärtom gör sig nästan osynlig med strama vita podier och glaskuber. Så är det inte alltid, bör tilläggas.
Det är knappast första gången som formgivarikonen och den på second hand-affärer och auktioner fortfarande eftersökta Stig Lindberg (1916-1982) visas upp, men det är inte alltid det varit i så här stor skala. Senast det skedde i Stockholm var 2016 på Gustavsbergs Porslinsmuseum, tio år tidigare på Nationalmusem.
Nu är det alltså dags igen. Och varför inte? För även om delar ur produktionen blivit rejält överexponerad, som serviserna ”Berså”, ”Pungo” och ”Domino”, finns det mycket som hamnat i skuggan och som nu plockats fram.
Mest iögnfallande är tre stora utegrillar i privat ägo. Formade som skorstenar och stramt dekorerade med spetsar och droppar i blått, rött, gult och vitt. Här tronar de majestätiskt mot en vackert röd fond där stora abstrakt målade emaljplåtar hängts upp. Ursprungligen var de avsedda som blickfång och stänkskydd till snabbmatsrestaurangen Kalle P i Berzelii Park, här förvandlas de till folkloristiskt nonfigurativa konstverk.
Emalj var ett av alla de material som Stig Lindberg använde under sina i svensk designhistoria närmast mytologiserade perioder som konstnärlig ledare på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Först som material i färgsatta badkar, sedan mer innovativt konstnärligt med verk för offentliga miljöer.
Här finns också allt det andra: de glada produkterna i plast för Gustavsberg, de färgrika och slingrigt mönstrade tygerna för Nordiska Kompaniets Textilkammare, barnboksillustrationerna för Lennart Hellsings klassiker. Skissoriginalen, porträtten, bildkonsten och skulpturerna.
Jämte all fajans och konstgods visas förstås också alla porslinsserviser: enfärgade och mönstrade, tunna och tjocka, släta eller med struktur.
Visst känns serviserna igen och visst är det bra alltsammans, men hur säker och innovativ och härligt lekfull Lindberg än var så kan all denna mängd av vedertagen god smak och funktionalistiskt präglad präktighet för det svenska folkhemmet också bli lite uttröttande. Så som det kan bli när det råder konsenus och en redan hyllad formgivare ånyo ska hyllas. Det är ju trots allt ännu roligare att ta del av det oförskyllt undanskuffade och bortglömda. Det man inte visste fanns. Och: ingen kan ju vara på topp hela tiden – eller ständigt ligga rätt – inte ens om man heter Stig Lindberg.
Det bästa med Millesgårdens utställning – som inkluderar två rum med möblemang och saker från Stig Lindbergs och hustrun Gunnels hus – är den stora mängden skisser, illustrationer och unika objekt. Här finns mycket att upptäcka även för den som kanske sett sig lite mätt på Lindberg.
Inte minst är det kul att vandra längs med den långa hyllkonstruktion som byggts upp på entréplanet och som fyllts med allt möjligt. Det är som en liten utställning i utställningen med fotografier, texter, böcker, egna verk, inspirationssaker, färgprover. Allt i en härligt salig röra.
På Millesgårdens utställning är det mer illustratören och tecknaren Stig Lindberg än formgivaren Stig Lindberg jag går igång på. Och då menar jag inte bara de underbara barnboksillustrationerna. Jag hittar till exempel några ljuvligt tecknade barnprofiler och ett par fina Hans Arnold-liknande gouacher.
Stannar också till inför fajans-serien ”Karneval” (producerad mellan åren 1958-1962). Lindbergs fantasifullt berättande och grafiskt stringenta dekor, med många små streck och drag av Alexander Girard, har en charm och komplexitet som förblivit oanfrätt av tidens tand.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210620)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera