Home Collective: Home (Hoob Records/Border, 2021)
Jazzen har i alla tider influerats av andra musikgenrer. Hiphop inte minst. Initialt var det rapparna och scratcharna som uppvaktade jazzmusikerna men det tog inte lång tid innan kärleken besvarades. De starka banden mellan jazzen och soulen och funken går förstås ännu längre bak i tiden.
Det är här som göteborgsbandet Home Collective håller till. I det hörn av jazztraditionen där det tillbakalutande groovet är viktigare än den knixigt hetsiga bebop-rytmiken. Och där en ensam och lite sorgsen röst filtrerad genom en vocoder ges samma dignitet som ett konventionellt saxsolo.
Kollektiv anger en något lösare sammanslutning än grupp. Men även i ett kollektiv är det någon eller några som blir tongivande. Här är det bröderna Ossian och Ludvig Ward som pekat ut färdriktningen och skapat de musikaliska fundament – editerade, samplade, programmerade och loopade – som utgjort grund för inbjudna musiker att jamma på.
Den mest erfarna och namnkunniga i gänget är pianisten Fabian Kallerdahl, känd från ett otal oftast göteborgsbaserade grupper. Hans insatser på flygel är strålande och förankrar musiken i en tidlös jazztradition.
Kallerdahl är inte ensam solist. Alexander Grönlunds softa gitarrsolo på titelspåret är så snyggt vindlande att jag börjar tänka på Steely Dan. Bättre betyg är svårt att ge och att det följs av Jonas Liljebergs tuffa tenorsax och Douglas Alins avspänt funkiga bas gör ju inte saken sämre. Karolina Almgrens fina sopransax i ”Bara andas” inte att förglömma.
Steely Dan-referensen är en av många jag får i huvudet. Jag hör ju även trevliga Pat Metheny-vibbar i ”I missed class” och en suggestiv Maxwell-bas i ”Our time”. J Dillas beats, Robert Glaspers hiphopjazz och Erykah Badus huvudbonader är annat man kan associera till vid en nördig närlyssning.
Fast där det instrumentala övertygar på alla plan är det vokala inslaget svagare. Palestine aka LedrP rappar supersnyggt men ospännande och Per Brehmer låter lite konstlat avig i sin självrannsakande rap. Det tidstypiskt håglösa rabblandet skulle kunna utgöra en intressant motpol till det elegant jazziga men det blir istället som att det aldrig riktigt klickar.
Har lite problem också med Tora Runevad Kjellmer och Karolina Almgren. De sjunger oklanderligt men når inte riktigt fram till den sensuellt coola stämmning som Vanessa Liftig får till i ”Recognize it”.
Frågan är också hur smart det är att ha ett namn och en logotyp som skulle kunna missuppfattas som en köksinredning.
Men ändå, bröderna Wards ambitiöst finurliga pillande med musiken på mikronivå är gjort med både hjärna och hjärta. Och för att vara en såpass ung och oetablerad konstellation låter det väldigt färdigt: här finns både ett flow och en komplexitet som gör musiken mångbottnad.
Har man bara den minsta känsla för nittiotalets acid jazz, lounge och smooth jazz är det som att sjunka ner i en saccosäck och bara chilla i väntan på bättre tider.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210131)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera