Ingegerd Möller: Konstakademien, Stockholm, 2021
Konstakademien uppmärksammar just nu Ingegerd Möller (1928-2018) med en lika stilig som omfattande postum retrospektiv. Det är en välkommen påminnelse om ett fint och intressant konstnärskap som, måste man nog säga, fallit i glömska.
Det är en lite ovanlig minnesutställning – man har i stort sett tömt hela hennes ateljé – som tar hela fem salar i anspråk. Egentligen är det två utställningar då det inte bara är Ingegerd Möllers egen konst som visas utan också hennes konstsamling, av företrädesvis grafik. Har man hängt med ett tag blir det många kära återseenden på de tätt hängda väggarna.
Konstakademien, till vilken hon invaldes som ledamot 1967, är universiell testamentstagare till kvarlåtenskapen och det var hennes vilja att allt skulle försäljas för att skapa en stipendiefond. Vissa av verken, både de av Möller själv och de som ingick i hennes konstsamling, säljs under utställningstiden, resten på en nätbaserad Bukowskis-auktion i mars.
Ingegerd Möller abetade i många tekniker men motivområdet var snävare: närstudier av naturen. Inte i form av storslagna naturscenerier eller detaljerade blomstermålningar, mer som murrigt och nervigt uppmålade utsnitt av småtråkiga jämtländska skogspartier – det var därifrån hon kom, från Vålådalen – och karga bohusländska klippor.
Inget fel med det, den svenska naturen är ju till stora delar småtråkig och karg och Möller skildrar den bra. Som bäst är hon när blicken är riktad ner mot marken. När utsnitten är små närmar hon sig det slags kärva expressiva abstrakta uttryck som var så vanligt i hennes generation, men sällan syns nu.
I de mindre textila verk som ligger på olika podier är det som att hon vävt och virkat fram autentiska fragment av gräs, mossa, jord, berg, lavar. Det ser, som så mycket annat på den här utställningen, väldigt sjuttiotalistiskt ut. Växtfärgat, rejält och inte alls insmickrande. Sjuttiotalet var hennes mest framgångsrika, med många offentliga uppdrag, och det är från den tiden jag minns hennes konst.
Här finns också små stilleben på grafitgråa podier. Stenar, skelett, grenar, kranier – sådant som många av oss plockar med oss hem och lägger i fönsternischer och bokhyllor. Det är fint på ett anspråkslöst sätt.
Några stenar är bemålade med mönster i rött och blått. De synes stå i direkt dialog med Åke Pallarps likaledes rustika konst.
Vid sidan av oljemåleriet och textilverken finns också kollage, akvareller och teckningar. Bland annat de känsliga akvarellerna från boken hon gjorde tillsammans med Inga Borg, ”Dagboksbilder från Island”.
När hon 1986 flyttade till en gammal skola i Noor, nära Vätö i Roslagen, fick måleriet en dovare och delvis grönare klang. Den delen av konstnärskapet har inte åldrats lika väl som de tidigare verken. Landskapet kunde nu också inkludera gestalter, trappor och det slags kryss man kan hitta på vandringsleder. Här är det alldeles illande rött, som ett utropstecken.
Det är möjligen opassande att erkänna det men allra mest gillar jag hörnet med ungdomsverk. Alltså från den tid innan hon hittat sin egen röst, då hon fortfarande gick på målarskolor ledda av Isaac Grünewald och Otte Sköld.
Energin och det härlig lekfulla sökandet i porträtten, interiörerna och landskapen uppvisar en flödande konstnärlig begåvning. Målningen med knuttarna på landsvägen och den med det framrusande lokomotivet går nästan att beteckna som futurism. I love it.
Utställningsdelen med Ingegerd Möllers konsamling blir också den till något av ett porträtt av konstnären. Många av de utställda grafiska bladen – ja, det är mest grafik – är ju gåvor till Möller och med personliga hälsningar.
Det är en tätt hängd kavalkad av framstående generationskamrater. Jag nämnde Åke Pallarp tidigare och han har med fyra karaktäristiska verk. Strax bredvid fyra litografier av Karl-Axel Pehrson, tre japanska träsnitt och några fina Lage Lindell. Allt till salu för rimliga priser. Det är som att gå på en väldigt bra konstauktionsvisning.
©Dan Backman (rec publ i SvD 210203)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera