Pat Metheny: From this place (Nonesuch/Warner, 2020)
I mitten av februari meddelades det att Lyle Mays gått bort. Den amerikanska pianisten och kompositören utgjorde en viktig del av Pat Metheny Group redan när den i Norge inspelade debuten släpptes 1978. Och fortsatte så att vara under alla år fram till och med 2005 års ”The way up”, en tredelad svit som på ett bländade sätt inkorporerade Steve Reich-skolans minimalism med den impressionistiska fusionjazzen.
Lyle Mays var medkompositör såväl till sviten som merparten av gruppens andra låtar. Inte till ”Last train home” dock, en låt som är så nära en jazz-hit som det går att komma. Däremot var han med om att skriva en annan av gruppens mest älskade låtar, den utsökt suggestiva och lätt sambajazziga ”Are you going with me?”, från 1982 års ”Offramp”.
Jag har saknat Lyle Mays närvaro, det inser jag nu, och den lyriskt impressionistiska känsla han tillförde musiken. De Metheny-album som kommit efter ”The way up” har varit bra men den självspelande musikmaskinen ”Orchestrion” var roligare att se på scen än att lyssna på och plattorna och konserterna med The Unity Band och The Unity Group har inte riktigt lyft.
”From this place” är den första skivan med nytt material sedan 2014 års Kin och utgiven som ett soloalbum (ja, Methenys diskografi är lite förvirrande). Det är för långt, drygt 76 minuter, och flyter stundtals ut till en formlös massa, men är ändå det bästa han gjort sedan ”The way up”.
Trummisen Antonio Sanchez (inte min favorit) har varit med Metheny sedan 2002, pianisten Gwilym Simcock och basisten Linda May Han Oh sedan 2016, men det är första gången som de två sistnämnda är med på ett album. Jag utgår från att han valt dem på musikaliska meriter, inte på deras intressanta namn.
Med dramatiskt svepande orkesterarrangemang för The Hollywood Studio Symphony blir det en mångbottnad jazz i lyxförpackning. Superambitiöst och välgjort in i minsta mikrodetalj.
Efter några lyssningar utkristalliseras vad som kunnat klippas bort och vad som har substans. Det är ju så med Metheny att han så gärna vill få sin jazz så viktlös och komplex att den tenderar att bli lite väl esoterisk och ofta förirrar sig i kontrapunktik, polyrytmik och lösa trådar.
Det fungerar i det långa och dramatiskt explosiva öppningsspåret ”America undefined”, som med inklippta röster och ljud blir som en film för öronen. Jag gillar också ”You are”, ett mer minimalistisk komponerat stycke som får mig att tänka på Steve Reich, EST och, vilket är lite mer överraskande, Radiohead.
Ännu bättre är ”Same river”, en lite latinfärgad midtempo-ballad med en härlig basgång. Ursnyggt orkestrerad och med ett fint och väldigt typiskt Metheny-solo på den synthgitarr som delar fansen i två läger: de som gillar den och de som inte gör det.
”The past in us”, med munspelaren Gregoire Maret, är vacker, likaså den stillsamt innerliga ”From this place”, med sång av Meshell Ndegeocello och ett känsligt solo på akustisk gitarr av Metheny.
Allra mest betagande romantisk är bonusspåret ”Love may take a while”. En ljuvligt midnattsblå och mycket hollywoodsk retro-ballad med svepande stråkar och gitarrens allra sidenmjukaste och förtroligaste toner.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200221)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera