John Coltrane: Blue world (Impulse/Universal, 2019)/Miles Davis: Rubberband (Rhino/Warner, 2019)
Skivbolagen dammsuger ständigt hyllorna på outgivet material. Inspelningar att pytsa ut vid väl valda tidpunkter, helst paketerade som kostsamma boxar med kringmaterial. Det finns ju fortfarande samlare som gillar fysiska skivor.
Det gäller särskilt Miles Davis (1926-1991) som, i likhet med Bob Dylan, förärats många mer eller mindre nödvändiga boxar.
”Rubberband”, det outgivna Miles-album som precis släppts, är blygsamt till omfånget men utgör en intressant och delvis riktigt bra bit att infoga i det gåtfulla Miles Davis-pusslet.
Det handlar om inte helt slutförda sessions från oktober 1985 till januari 1986. Inspelningar som dissades av Warners dåvarande boss, Tommy LiPuma, men som nu bearbetats och försetts med pålägg av de ursprungliga producenterna Randy Hall, Attala Zane Giles och Vince Wilburn Jr. Ett inte helt okontroversiellt tilltag som innebär att ett inkluderande i Miles-diskografin, mellan ”You’re under arrest” och ”Tutu”, blir något tveksamt.
Bill Laswell gjorde något liknande, fast med annat och redan utgivet material, på 1998 års ”Pantahalassa”. Jag tycker att han lyckades bättre.
Miles själv känns förstås igen, han låter lika arrogant som alltid när han väser och fräser fram sina karaktäristiskt korta fraser. Men i likhet med ”You’re under arrest” och ”Tutu” låter ”Rubberband” ändå daterad. Detta trots att producenterna gått in och tvättat bort en del av det grällt 80-talssyntiga i ljudbild och arrangemang och lagt till element av hiphop och r&b. Det hade varit bra om de, när de ändå var inne och rörde om i grytan, också hade tagit fram stora saxen och kortat ner några av de mest utdraget jammiga låtarna.
Miles ville alltid vidare så förutom typiskt jazzfunkiga instrumentalspår finns här latinpop, quiet storm och en popsoulig låt komponerad med Al Jarreau i åtanke.
Det ironiska i sammanhanget är att det skönt maskinfunkiga och Prince-stötiga titelspåret, som inkluderats i sin originalmix från 1986 och avslutar albumet, är det som låter mest rätt 2019.
Som av en händelse har det i dagarna också släppts ett outgivet album med John Coltrane (1926-1967). Den ikoniska saxofonisten ingick under en tid i Miles Davis grupp men det var ofrånkomligt att han skulle gå vidare. De var ju båda starka personligheter som på varsitt håll fundamentalt förändrade jazzen.
Albumen skiljer sig radikalt åt. Där ”Rubberband” låter daterad och överproducerad är ”Blue world” helt igenom tidlös och okonstlad: musikerna har bara gått in i studion och bett en tekniker att starta rullbandaren.
Redan några takter in i ”Naima”, den klassiska Coltrane-ballad som inleder och avslutar albumet, känns det som att landa mjukt i ljuvlig jazz-melankoli. Coltranes blästrade ton och intrikata tonföljder och modulationer kan ju ha den effekten. Även om han kanske är än mer beryktad för sin mer expressiva sida.
”Blue world” spelades in på tre timmar i juni 1964, på uppdrag av den kanadensiska filmregissören Gilles Groulx som använde tio minuter av inspelningarna för sin svartvita film ”The cat in the bag”. Sex månader senare spelade Coltrane och hans klassiska kvarett – McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones – in ”A love supreme”, ett av jazzhistoriens mest ikoniska album.
”Blue world” ger inget direkt nytt till bilden av Coltrane, och tre tagningar av en standardblues är kanske inte vad man längtat efter, men ljudupptagningen är god och musikerna inspirerade så nog är det ett album som försvarar sin plats i diskografin.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191021)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera