kritik sedan 1993

Pugh Rogefeldt: Cirkus, Stockholm, 16 oktober 2019

”Tack för en historisk kväll”. Orden är Pugh Rogefeldts egna och kommer efter en ösig version av ”Dinga linga Lena”.

Jo, nog kan man skriva under på det. Pugh Rogefeldt är ju en av de mest originella och nyskapande artister som kommit fram på den svenska rockscenen.

Den idag 72-åriga rockveteranen från Västerås har inte varit överdrivet synlig på senare år, bortsett från 2012 då medverkan i ”Så mycket bättre” genererade ett tillfälligt uppsving. Men nu, 50 år efter att debutalbumet ”Ja dä ä dä” släpptes, fyller han Cirkus till bredden med entusiastiska femtioplussare som inget hellre vill än att få höra ”Här kommer natten” och ”Små lätta moln” med en, som det ska visa sig, nytänd Pugh och ett lika stabilt som taggat komp.

Kvällen till ära har han med sig Georg Wadenius. Jojje, som alla kallar honom, var tillsammans med Janne Loffe Karlsson och producenten Anders Burman djupt involverad i det kreativa arbete som gjorde ”Ja dä ä dä” till en banbrytande klassiker. Sådan fräsigt psykedelisk rock på svenska hade ju aldrig tidigare hörts.

Loffe och Burman har gått bort men Jojje är alltså med på den uppsluppna festen. Nuförtiden spelar han mest elegant och tajt svängig fusion på jazzklubbar men här släpper han fram den unga rockgitarrist som fortfarande lever i honom. Han får också dra några egna låtar från det klassiska barnalbumet ”Goda’ goda'”, även det spelades in 1969 med Anders Burman som producent.

Jo, mycket gitarr blir det. Ola Gustafsson är också med så det blir nästan – men bara nästan – lite för många bluesrockiga gitarrjam. Det är ju ändå Pugh och hans låtar som lockat oss till Cirkus.

Jag kan också tycka att gästsångarna Robert Hurula och Sarah Klang är överflödiga. De gör båda ett bra jobb, särskilt Hurula i ”Visan om Bo”, men det räcker liksom med Pugh själv: hans låtar och härligt ostyriga prat mellan dem.

Jag ska villigt erkänna att jag var lite nervös för hur det skulle gå att återskapa debutens intensivt smågalna bluesrock och genialt tokroliga texter på svenska (vilket var något helt nytt 1969). Bara Pugh och Jojje var ju med när det begav sig.

Men direkt från början, när trummisen Andreas Dahlbäck slår in ”Love love love” med samma slags stökiga attack som Loffe, står det klart att min oro är obefogad. Med Jerker Odelholms högt uppmixade bas, Martin Hederos välfunna kommenterar på klaviaturer och en Pugh som sjunger med kraft och inlevelse blir det en nostalgikonsert utan vare sig damm eller tveksamheter.

Att det måste få en fortsättning tar jag för givet. De riktigt originella rockartisterna växer ju inte direkt på träd och det här är en konstellation musiker som kan göra Pugh själv och hans aviga bluesrock och kantiga popvisor rättvisa.

Vid ett av sina ärevarv bland bänkraderna på Cirkus kom Pugh fram till Per Gessle, som satt precis framför mig. Gessle reste sig upp, kramade idolen och viskade något i hans öra. Det här var en sådan kväll.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191018)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: