kritik sedan 1993

Per Texas Johansson: Stråk på himlen och stora hus (Moserobie/Plugged, 2019)

Efter att under många år varit allestädes närvarande på den svenska pop- och jazzscenen tappade Per Texas Johansson peppen. Träblåsaren som gett ut tre mycket väl emottagna album – samtliga kom mot slutet av 90-talet – slutade både att öva och svara ja till alla förfrågningar och började istället plugga till narkossköterska.

Sedan gick det som det gick. Lusten att spela jazz kom sakta men säkert åter och 2014 sa han upp sig från jobbet på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Redan året därpå kom albumet ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”, syftande på rulltrapporna som leder upp från pendeltågsstationen till Södertörns Högskola och Karolinska.

Både Texas och albumet blev mottaget med öppna armar av hela jazz-Sverige och det dröjde inte länge innan man åter kunde se och höra honom på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang.

Visst var ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” en fin återkomst men jag är mer förtjust i den uppföljare som nu släpps, ”Stråk på himlen och stora hus”. Också den på saxofonisten Jonas Kullhammars etikett Moserobie.

Mycket känns igen – den baslösa trion med trummisen Konrad Agnas och Mattias Ståhl på vibrafon och marimba är fortfarande grundpelaren – men det är som att musiken blivit än mer personlig och egensinnig och dessutom vässats till större skärpa. Kanske beror det på att albumet producerats och mixats av Jari Haapalainen. Det är ju, tyvärr, inte så vanligt att svenska jazzmusiker använder sig av producenter.

För alla oss som gillar träblås är det en fröjd att få höra Texas traktera såväl klarinett, basklarinett och kontrabasklarinett som tenorsaxofon och tvärflöjt. Allra roligast är förstås att han spelar något så, i jazzsammanhang, ovanligt som oboe.

Det gör han till exempel i det lika högtidligt som mystiskt klingande öppningsspåret ”Lethe”. Med marimba och vispande, rasslande och klocklingande slagverk, samt ordlös körsång av Margareta Bengtson, Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och Peter Lindberg, är det som att ett musikaliskt landskap med starka drag av det sena 50- och det tidiga 60-talets exotica målas upp.

Ljuvlig exotica präglar också ”Blues i dis” med klarinett, marimba och stämmningsskapande rassel. Jag älskar det.

Margareta Bengtsons harpa – precis som oboe ett ovanligt instrument i jazz – hjälper också till att skapa en drömsk atmosfär. Som i den lite hotfullt disiga ”En klunga bildas” och mittenpartiet av ”Jalusi”, med vibrafon och tvärflöjt.

Den mystiskt klingande exotican står inte i någon som helst motsatsställning till jazzen. Fast det är lite som att få höra den hardbop, som utgör den jazziga grund som den här musiken står på, framföras av en gamelanensemble från Bali. Eller, av amadindamusiker från Mali. Det är i alla fall så det låter om klarinetten och marimban i ”Siffror och tecken”.

”Stråk på himlen och stora hus” är ett rikt album. Inåtvänt och expressivt, tonalat och atonalt, och med en varm och nyansrikt akustisk ljudbild.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190920)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: