kritik sedan 1993

Erik Söderlind: Plays McCartney (Diesel/Playground, 2019)

Det är njutbart från första till sista stund när gitarristen Erik Söderlind tolkar delar av Paul McCartneys låtskatt på en nylonsträngad akustisk gitarr. Inte en endaste ton hamnar på något konstigt ställe, inte en endaste frasering eller pausering känns malplacerad, allt faller på plats utan någon hörbar ansträngning från gitarristens sida.

Jag kan ju förstå grejen med att använda originalen som trampoliner för egna utsvävningar men tycker oftast att det är irriterande att lyssna på.

Med Söderlind förhåller det sig annorlunda: han tolkar Maccas klassiska och egentligen sönderspelade låtar närmast bokstavstroget men lyckas ända – genom nya harmoniseringar, diskret finurliga omdisponeringar, och säkert andra omarbetningar som inte jag hör – göra versioner som bär hans eget avtryck.

Av albumets tolv spår kommer alla utom en från Beatles-katalogen. ”Junk” har han hämtat från McCartneys första soloalbum och i det eleganta fingerplockandet hör jag plötsligt hur Olle Adolphson skulle kunna glida in med en översatt text. Det säger något om det mycket verserade stämmningsläget.

©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 2/19)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: