Bobo Stenson Trio: Fasching, Stockholm, 10 april 2018
Bobo Stenson Trio intar en särställning på den svenska och internationella jazzscenen. Kanske inte allra längst fram i rampljuset, men med en grundmurad respekt och uppskattning från såväl publik som kritiker och kollegor. Det märks inte minst när trion gör en sällsynt konsert på Fasching: det är knökfullt och med en ovanligt stor del av stockholms jazznobless närvarande.
Pianotrion har varit sporadiskt verksam sedan 1971, då Bobo Stenson gjorde sin ECM-debut under eget namn, kompad av normännen Arild Andersen och Jon Christensen. Sedemera har det kommit sju album, det senaste, ”Contra la indecisión”, kom i höstas och möttes av översvallande kritik.
Den konstellation som framträder på Fasching har existerat sedan 2008 och är den allra bästa. Det är som att bevittna en världsomspännande tidsresa i jazzens tecken där Anders Jormins stabilt trygga och njutbart melodiska kontrabas ger stadga och Jon Fälts äventyrligt infallsrika trummande får Bobo Stensons impressionistiska flygel att sjunga än mer.
Trions styrka och adelsmärke är att alla ges plats och betydelse. Bobo Stenson är förvisso en lysande och känslig pianist men det är inte han som står i centrum. Jag upptäcker, lite till min förvåning, att jag sugs in i Jon Fälts virtuosa trummande och skramlande mer än jag noterar vad som sker på flygeln. Det är kanske inte så konstigt då han är en, på alla sätt och vis, makalös trummis. Det är som att jazzens alla uttryck får ta plats när han till synes lekfullt prövar sig fram med abrupta avbrott och överraskande accenter. Allt utan att sabba det rytmiska flödet och hänget.
Som alltid med denna prominenta trio är det en varierande låtlista som presenteras. Mycket är hämtat från det senaste albumet ”Contra la indecisión”, en titel som Bobo Stenson på sitt lite knarriga sätt motiverar med att den stämmer in på hans egen obeslutsamhet.
Samtliga låtar, även de som är hämtade från annat håll, framförs bättre på Fasching än på de klanderfria men inte så sällan småtråkiga ECM-inspelningarna. Trions samtliga album är mer eller mindre unisont hyllade men jag vill hävda att inget av dem ger musiken riktig rättvisa, vare sig med denna eller tidigare inkarnationer av trion.
Det är på en scen, framför en receptiv publik, som musiken lever upp och blir angelägen och engagerande. Det sägs att jazzmusik alltid skapas i stunden men också jazzmusiker kan vara fastlåsta i en form och hänfalla till uppvisningskonster. Här finns inget sådant, bara ett genuint kollektivt musicerande av bästa sort där det gemensamma uttrycket ställs före individuella prestationer.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180412
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera