Johan Nobell: Annaelle Gallery, Stockholm, 2017
Ställd inför Johan Nobells målningar blir det lite knepigt både med beskrivandet och tolkningen. Tankarna får inget riktigt fäste och associationerna halkar omkring.
Utställningens titel ”There is nothing below” ger inte så mycket vägledning, men skulle kunna tolkas som att den hallucinatoriska värld som Johan Nobell presenterar utgör en slags slutpunkt. Som att vi befinner oss på botten och att något nytt växer upp ur spillrorna av det som var.
Är det kanske planeten Jorden som den ser ut tjugo år efter att Kim Jong-Un och Donald Trump fått igång ett tredje världskrig? Eller är det serietidningsversionen av den norska 1800-talsmålaren Lars Hertervigs mest utflippade landskapsmålningar?
För visst är det, med två undantag, landskap han målar. Ett av undantagen har titeln ”Phosporescent fool” och ser ut som en strut med pistage- och blåbärsglass. Med svart bakgrund och ett formspråk som inte är lika upplöst som i de andra målningarna faller den ur helheten. ”Seeing is believing” är desto bättre. Ett slags muterat mintgrönt troll framför ett pärldraperi.
Men mest är det ett måleri som trivs bäst i öppna landskap. Fast kanske inte den sorts trygga landskap som Ulf Lundell skaldat om. Här tycks allt vara i rörelse och en blomma kan vara lika stor som ett berg. Himlarna, som upptar en betydande del av bildytorna, växlar mellan blått, rosa och grönt.
Ibland antar landskapet drag av det man kan finna i traditionell japansk och kinesisk konst. Den klippa som dominerar målningen ”Off season” har en sirlig slingrighet som drar åt det hållet.
Det är ett egenartat måleri men det går ändå att referera till andra konstnärer. Nog finns det beröringspunkter med Karl Axel Pehrsons tropiska fantasivärld, med påhittade insekter, djur och växter, och visst skulle George Herrimans Krazy Kat mycket väl kunna komma spatserande. Den sistnämnda anger för övrigt ett släktskap med den amerikanska populärkulturella undergroundkulturen.
Tittar vi på dagens svenska konstscen ligger det nära till hands att – utan att dra för stora växlar på det – jämföra med det hallucinatoriska myllret i Peter Köhlers målningar och teckningar och Jens Fänges metafysiskt pastelliga surrealism.
Motiven och det måleriska handlaget känns igen både från Johan Nobells förra utställning på galleriet och de som föregått den. Det handlar alltså mer om ett finslipande och fördjupande än om ett utvecklande av innehållet och bildspråket.
Galleriet som Anna Bohman och Elle Frie driver tillsammans är stort och ljust men målningarna är ganska små så det är på gränsen till att det ser lite tomt och ödsligt ut. Det räcker inte att bara ta en snabb runda i de två rummen, man måste stå nära bilderna och ge dem en viss tid för att de ska öppna sig.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171001
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera