kritik sedan 1993

Kamasi Washington: Harmony of difference (Young Turks/Playground, 2017)

Debuten ”The Epic” var ett närmast övermäktigt styrkeprov. Lysande i sina enskildheter men utmattande i sin helhet. I efterhand är det tydligt att de drygt tre timmarna borde trimmats ner till hälften.

När den kalifornienbördiga tenoristen Kamasi Washington nu tar upp tråden med ”Harmony of difference” klockar den sammanlagda speltiden in på drygt 30 minuter. Det är ungefär vad en lp-skiva brukar ligga på, en mer hanterlig längd.

”Harmony of difference” ges ut på cd och vinyl, under beteckningen ep, men går förstås också att strömma. Hur man än väljer att ta sig an musiken så befäster den på samma gång Kamasi Washingtons crossoverpotential och starka ställning på den internationella jazzscenen. Saxofonisten har ju via sina tunga hiphop-kontakter nått en publik andra jazzkatter bara kan drömma om. Att ”Harmony of difference” ges ut på det brittiska bolaget Young Turks hjälper också till: här är han kollega med hippa akter som The xx och FKA Twigs.

Albumets sex spår bildar en sammanhängande enhet, så jobbade han även med musiken till ”The Epic”. Att den avslutande drygt tretton minuter långa ”Truth” är en slags repris av öppningsspåret ”Desire” förstärker känslan av en musikalisk svit.

Washington har i förhandsinformationen pekat på användandet av kontrapunkt. En kompositionsteknisk metod han själv beskriver som att ”balansera likhet och olikhet för att skapa harmoni mellan separata melodier” och som han hoppas ska få oss att inse ”skönheten i våra egna olikheter”.

Det är inte så krångligt som det kanske låter. Tvärtom faktiskt, med lika enkla som attraktiva melodiska teman, ackord med öppen klangfärg och modal känsla, och två polyrytmiskt pådrivande trummisar, skapas ett skönt flöde att befinna sig i.

Det finns inget nytt med den här musiken. Kamasi Washington ansluter sig till den både politiskt och andligt orienterade groovejazz som utvecklades på den amerikanska scenen mot slutet av 60-talet och som sedan smugit sig in såväl i 90-talets acid jazz som dagens r&b och hiphop.

John Coltrane spökar i bakgrunden men det är framförallt tenorister som Pharoah Sanders och den förra året bortgångna Gato Barbieri som hörs i Washingtons lur. I likhet med den sistnämnda – som är lite borglömd – förenar han en rå ton med en tydlig och ibland skönt smörig melodik. Att musiken ibland drar åt okreddig smooth jazz är lite kul då ju Barbieri också hamnade där till sist.

Med ett massivt band bakom sig – till stor del identiskt med det som var med på ”The Epic” – blir det intensivt och ibland extatiskt. Kamasi Washington är den huvudsakliga solisten men bandet rymmer flera goda instrumentalister som gör mycket fina insatser.

Frågan är dock hur långt Kamasi Washington kan ta den här uppdaterade kosmiska jazzen. Att bara förvalta en tradition håller inte i längden. Till nästa gång – ett album är aviserats till 2018 – vore det toppen om han kunde använda traditionen som en språngbräda ut i ett mer outforskat musikaliskt kosmos.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170927

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: