kritik sedan 1993

Iiris Viljanen: Drottningholms Slottsteater, Stockholm, 9 september 2017

När konserten är slut och vi går mot foajén och höstregnet utanför hör jag flera röster som bedyrar vilken bra konsert det var. Och hur gärna de velat att den skulle fortsatt lika länge till.

Jag kan hålla med, de 90 minuterna med Iiris Viljanen och hennes utmärkta band gick alldeles för fort förbi, trots den gamla slottsteaterns ganska obekväma bänkar.

Men man kan också hävda motsatsen: att det var en perfekt disponerad konsert, både dramaturgiskt och tidsmässigt. En konsert utan några svaga partier. Hur ofta är man med om det?

Drottningholms Slottsteater kan tyckas vara en udda lokal för en indiepop-artist som Iiris Viljanen. Men den 29-åriga finlandssvenskan använder sig av den med en lågmält självsäker auktoritet: hon spelar på 1700-talsteaterns cembalo och låter en dansande ekorre i klänning komma ut ur den förtrollade skog som skapats med teaterns kulisser.

 

 

Hennes musik är klassisk indiepop men hon tänjer ut den åt olika håll. Några instrumentala stycken på piano drar åt det postklassiska hållet. ”To Alan and many more” påminner om Michael Nymans barocka musik, vilket tidsmässigt stämmer perfekt på Drottningholm.

Annat kan dra lite åt jazzen. Ett instrumentalt stycke med fiol, flygelhorn, basklarinett, elgitarr och cembalo låter som udda jazzrock med en ton av folkmusik. Då försvinner hon själv ut i skogen.

Men det är förstås de ljuvliga sångerna från ”Mercedes” som står i centrum. De ömsom tokroliga, ömsom sorgligt gripande vardagsberättelserna som både sjungs och pratsjungs fram på klingande finlandssvenska.

En sång är helt ny och handlar om en kaotisk seglats genom Södertälje kanal ut till Landsort. Bandet svänger som Dexys Midnight Runners och Iiris Viljanen har så mycket att berätta att hon nästan snubblar på orden. Det är en del av charmen.

Höjdpunkterna är många. Stämsången i slutet av ”Korpar” borde aldrig få ta slut och det är väldigt fint när Iiris Viljanen låter Mikaela Hansson ta en del av de underbart rimmade textraderna i r&b-balladen ”Ljuset själv”.

©Dan Backman Rec pubs i SvD 170911 (foto Elias Lindén)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: