Neil Young: Hitchhiker (Reprise/Warner, 2017)
Neil Young har sedan 2009 varvat nyinspelade album med outgivet material och ambitiösa kompilationer från arkivet. Först kom mastodontboxen ”Neil Young Archives Vol. 1”, följt av enstaka utgåvor organiserade i olika serier: ”Performance series”, ”Official Release Series”, ”Digital Masterpiece series” och ”Special release series”.
Den egensinniga artisten, miljökämpen och ljudsnobben gillar sitt arkiv, det märker man, men sköter det på ett lite egendomligt sätt. Det album som nu släpps uppges utgöra den femte volymen i ”special release series” men kollar man efter vilka som föregått den hittar man inget alls.
Neil Young har utlovat andra album i serien, bland annat ett outgivet med Crazy Horse, men det har som så mycket annat visat sig vara ett tomt löfte. Antagligen kommer de så småningom, men när och i vilken form är omöjligt att säga. Men det spelar ingen roll, vi som älskar knasbollen Neil Young bryr oss inte. Vi har för länge sedan slutat tro på hans bulletiner.
Men nu har vi alltså ett nygammalt album att ägna oss åt, det första sedan 2016 års mediokra ”Peace trail”. Det tidigare outgivna ”Hitchhiker” placerar sig inte heller i diskografins toppskikt men för den som vill ha sin Neil Young solo och med akustisk gitarr så står den sig fint bredvid album som ”Live at The Cellar Door” och ”Sugar Mountain – Live at Canterbury House 1968”.
”Hitchhiker” är inspelad 11 augusti 1976 i Indigo Ranch Recording Studios i Malibu. Det var en fullmånenatt och Young var ensam i studion med producenten David Briggs och inspelningsteknikern Richard Kaplan. Allt är gjort i en tagning och Young skriver i sin memoarbok ”Special Deluxe” att han var ”ganska stenad” och bara pausade för ”gräs, öl och kokain”.
Det tunga blandmissbruket till trots låter han både pigg och fokuserad när de tio låtarna dras igenom på dryga halvtimmen. ”Hawaii” och ”Give me strenght” är outgivna, ”Captain Kennedy” fanns med på ”Hawks & Doves”, resterande har dykt upp på andra album i andra versioner och utföranden.
”Powderfinger” har man vant sig vid som en härlig rockrökare på konserter men här görs den avskalat som en mörk allegorisk folksång om en ung mans fruktlösa försök att skydda sin familj mot en annalkande fara. ”Powderfinger” skulle tillsammans med ”Pocahontas” och ”Ride my llama” komma att dyka upp på ”Rust never sleeps”. Alla tre tillhör albumets bästa.
”Human highway” får väl också räknas till Neil Young-klassikerna. Versionen på ”Comes a time” är att föredra, Neil Youngs gnälliga munspel förlorar ju mot den förtjusande Nicolette Larsons stämsång. Sången gav också namn åt en galet jobbig spelfilm som Young gjorde 1982, med medverkan både av Dennis Hopper och knasgruppen Devo.
Vill man ha musiken på vinyl eller cd, och det vill många Neil Young-fans, är den som vanligt snyggt förpackad med fina bilder av den klassiska rockfotografen Henry Diltz. Och en affisch med låttexter som efterliknar innerpåsen till ”On the beach”-albumet.
©Dan Backman Rec pubs i SvD 170910
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera