kritik sedan 1993

Patti Smith: Gröna Lund, Stockholm, 21 augusti 2017

När Patti Smith sjunger ”people have the power” är det mer av en besvärjelse och en önskan än ett konstaterande av faktum. Folket har ju inte makten, särskilt inte i dagens värld, men folket har kraften att skapa förändring. Iallafall om vi, som hon säger, står enade. Och om vi alla, som hon sjunger i en sång inspirerad av Hopi-indianerna, åkallar de gamla visa som levde före oss.

Hon är något av en shaman, den 70-åriga poeten och rockikonen. En shaman, javisst, men också en hippie, beatnik, punkare, modeikon och feministförebild. Alltid i samma uniform: vit t-shirt, svart väst, kostym och boots. En mässande rockstjärna som i John Lennons efterföljd sjunger om fred och frihet och som i slutet av konserten talar om den vackra kvällen på nöjesfältet – hon är väldigt fascinerad av att för första gången spela bland skrikande människor i olika åkattraktioner – och den kraft som skapas av den solförmörkelse som just denna kväll kan skådas hemma i USA.

Hon talar om hur denna underbara kväll kommer fortsätta efter konserten och om att vi alla kommer ha fantastiska drömmar. Och så vinkar hon, på det där rara sättet som bara hon kan vinka. Och dansar så där sjuttiotalsflummigt som bara hon kan dansa.

Det är många som kommit att fångas av hennes nedtonade karisma, och som nu fyller planen framför stora scenen på Grönan. Kanske var det Polarpriset som slutgiltigt gjorde henne folklig? Jag vet inte. Älskad både av rockpubliken och kulturetablissemanget – som ibland är samma sak – är hon hur som helst. Själv älskar hon Henning Mankell och hans böcker om Kurt Wallander. De hann bli vänner innan han gick bort och två dagar före Grönan spelade Patti Smith, på sin egen önskan, i lilla Ystad.

Förra sommaren gjorde hon tre konserter på raken i Moderna Museets trädgård. Det var mycket lyckat. Riktigt så bra är hon inte på Grönan. Patti Smith är ju en artist som gör sig bäst i det intima formatet, på en klubb, en mindre konsertlokal eller i en trädgård. Det är den coola men snälla utstrålningen och det släpigt personliga sättet att sjunga på – inte specifikt låtarna – som man vill åt och den försvinner lite på de större estraderna, inte minst på ett stökigt och stojigt nöjesfält.

Hon har – om vi ska vara helt ärliga – bara gjort ett helgjutet album, den klassiska debuten ”Horses”, så det finns inte så många riktigt bra låtar att plocka fram. Vi får ”Gloria” i en bra men mycket bokstavstrogen version – hur punk är det? – och ”Because the night” och ”People have the power”.

”Rockin’ in the free world” är härlig förstås, och får ett entusiastiskt mottagnade, men det är ju en Neil Young-klassiker som väldigt många tagit sig an. I den lämnar hon dessutom över sången till basisten Tony Shanahan och gitarristen Lenny Kaye. Den sistnämnda är ett stort namn i rocknördiga kretsar och spelade gamla garagerocksinglar på Debaser dagen innan konserten.

Men nog är det en i det stora hela bra konsert. En lite oväntad cover på ”Can’t help falling in love” är gullig och i den jammiga och poetiska ”Beneath the southern cross” arbetar hela bandet, inkluderande sonen Jackson Smith, upp ett monotont trancerockigt groove av god årgång.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170823

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: