Bob Dylan: Triplicate (Columbia/Sony, 2017)
Bob Dylans senaste grej är siffran tre. Det nya albumet med amerikanska standarmelodier är det tredje i ordningen, det innehåller trettio låtar fördelade på tre skivor, cd eller vinyl, vardera med en speltid kring trettio minuter.
Det är naturligtvis ingen slump. Bob Dylan berättar i en nyligen publicerad intervju på hemsidan att han ser siffran tre som symbol för avslut, tur och ljus. Han påpekar också att den optimala längden för graverandet av en lp-skiva är trettio minuter, alltså femton minuter på var sida. Ett faktum alla vinyl-entusiaster är väl bekanta med. Dylan beklagar att hans lp-skivor var för långa och som ett resultat fick ett svagt och tunt ljud.
Det tar han igen nu. Veteranen Al Schmitt har spelat in i klassiska Capitol Studios och fått till ett lika bra ljud denna gång som på föregångarna ”Shadows in the night” och ”Fallen angels”. Det är uppenbarligen viktigt: förutom att vara en nobelprisad berättare och poet är Dylan mycket noggrann med det musikaliska hantverket. Hans oförutsägbara beteende må vara svårt att förstå, men när det gäller komposition, framförande och inspelning är han som vilken musiker som helst.
Med ”Triplicate” har Dylan spelat in sammanlagt 52 sånger från det vi brukar kalla ”den amerikanska sångboken”. För oss som lyssnar på jazz är det inga konstigheter. Många av sångerna tillhör den standardrepertoar alla jazzvokalister någon gång måste ta itu med – klassiker som ”As time goes by”, ”My one and only love” och ”These foolish things – men här finns också en hel del obskyra och sällan hörda sånger. Att alla är utmanande för en sångare borde noteras av de som hävdar Dylans vokala brister.
Sångerna på ”Triplicate” kan med lite god vilja läsas som tre löst sammanlänkade historier under kapitelnamnen ”‘Til the sun goes down”, ”Devil dolls” och ”Comin’ home late”. Många, men inte alla, är förknippade med Frank Sinatra men Dylan gör dem så rakt och nedtonat, och med så obefintlig jazzkänsla, att jämförelser med Sinatra eller andra jazzstorheter blir irrelevanta.
Rube Blooms och Johnny Mercers ”Day in, day out” är nästan storbandsösig men ”Why was I born” – komponerad 1929 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein II – gör Dylan som en härligt tårdrypande countryballad. Här är Donnie Herrons ledsna steel guitar helt perfekt, vid några andra tillfällen smetar den ut musiken på ett enahanda sätt.
En trea i betyg hade förstås sett bra ut. Men efter upprepade lyssningar måste jag ändå addera en prick på tärningen. De outslitliga låtarna är ljuvliga och Bob Dylan sjunger med lagom sträva stämband och en delvis rörande inlevelse. Kompet är varmt och följsamt och arrangemangen är subtila, med snygga insatser från ett anonymt gäng blåsare.
Det kanske inte är något album att lyssna intensivt på men som lagom melankolisk bakgrund till läsning, arbete och social samvaro gör det jobbet. Se det som Dylans vokala version av Brian Enos instrumentala ambient music-koncept. Ett vadderat rum där vi kan invänta nya Dylan-låtar. För nu räcker det väl med covers?
©Dan Backman Rec publ i SvD 170431
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera