Salongsmåleri?!: Waldemarsudde, Stockholm, 2016
Waldemarsudde har på utställningarna ”Symbolism och dekadens” och ”Ljusets magi” lyft fram konstriktningar och konstnärsskap från andra halvan av 1800-talet som delvis fallit i glömska. Det är ett ambitiöst initiativ som nu följs av en utställning om det svårdefinierade konstbegreppet salongsmåleri.
Utställningens curators, Anna Meister och Karin Sidén, har adderat både ett frågetecken och ett utropstecken till titeln. Frågetecknet finns där för att markera att det rör sig om en, som Sidén skriver i katalogen, ”konsthistorisk efterhandskonstruktion”, syftande på den slags akademiskt historiserande och färggrant dekorativa konst som utställdes på den årliga Salongen i Paris.
Många av de konstnärer som förknippas med salongsmåleriet är sedan modernismens intåg på det tidiga 1900-talet delvis utskrivna ur konsthistorien. Julius Kronberg (1850-1921), som förs fram som den mest betydande och omsusade salongsmålare Sverige haft, är en av dessa som sedan länge varit ignorerade av de som velat se konsthistorien som linjär, där en konstriktning alltid följs av en annan (när det i själv verket handlar om parallella skeenden). Desto bättre då att Tomas Björk, professor emeritus i konstvetenskap, skrivit en biografi om den förut så framgångsrika Kronberg, påpassligt utgiven nu när flera av hans verk finns att beskåda på Waldemarsudde.
Detta, att Kronbergs målningar hänger på väggarna, är en nog så viktig detalj. Till skillnad från dagens installationskonst – som ofta gör sig bättre i böcker och utsällningskataloger än i utställningsrum – är Kronbergs virtuosa och förföriska måleri svårt att reproducera på ett rättvisande sätt. Till saken hör också att Kronbergs imposanta målningar i prakfulla guldramar till den största delen hänger i privata salonger och därmed är undanhållen en större publik.
Så, vad är det som visas? Tja, här finns påfallande många nakna kvinnor, lättjefullt utsträckta på divaner och djurfällar och gärna flankerade av barnänglar. Många av motiven är litterära, mytologiska eller hämtade ur Bibeln, genomgående med ett exotiserande, erotiserande och eskapistiskt drag. Idag skulle man kunna säga att kvinnokroppen är objektifierad och att utblicken mot världen är etnocentrisk, men då så mycket svepts in i ett bokmärkesliknande översockrat sagoskimmer, med mängder av puttis, keruber och amoriner, blir det stundtals svårt att ta det riktigt på allvar.
Julius Kronberg är inte ensam. Här finns också enstaka verk av konstnärer som inte var stilen lika trogen som just han. Ernst Josephson, Peder Severin Krøyer, Jenny Nyström, Georg Pauli och Anders Zorn hör till de mer namnkunniga.
Den sistnämnda blev som förstaårselev på Konstakademien 1876 så imponerad av Kronbergs mycket uppmärksammade och skandalomsusade målning ”Jaktnymf och fauner” att han några år senare kopierade den. Nu finns båda att beskåda på Waldemarsudde.
Vid sidan av ”Jaktnymf och fauner” finns två andra målningar som många kommer att känna igen: August Malmströms ”Grindslanten” och Amalia Lindegrens ”Frukosten”. Gulliga barnmotiv som reproducerats i stora upplagor och prytt många hem.
Då salongsmåleriet som stil betraktat är utpräglat eklektiskt, vilket gör det intressant i en postmodernistisk kontext, blir utställningen ganska så spretig såväl stilmässigt som innehållsligt. Inför en målning som Julius Kronbergs ”Sapfo” går tankarna oundvikligen åt det prefafaelitiska hållet. Inte minst som den avporträtterade grekiska poeten Sapfo med sitt röda hår bär drag av det brittiska brödraskapets favoritmodell Elizabeth Siddal. Det är en fantastisk målning: uppdriven i färg, dramatiskt storslagen som inledningen till en fantasyroman men ändå målad med utsökt känslighet.
Mårten Eskil Winges ”Kraka” är en annan märklig höjdpunkt. I förgrunden den fornnordiska prinsessan Kraka, med underkroppen skyld av ett fisknät. Framför henne en lök, bredvid en hög med kläder och en gulligt ullig hund. Båda blickande ut mot ett upprört hav. En bit bakom, och här är måleriet lite slarvigt, syns ett par inbegripna i en livlig diskussion. Mannen, i röd mössa, pekar ut mot havet. Ännu en bit bort syns några getter.
Historien som Winge här tagit upp – och som även Kronberg gett sig på – handlar om kung Ragnar Lodbroke som anmodat prinsessan att komma till honom varken klädd eller oklädd. Kraka löste utmaningen genom att skyla sig med ett fisknät och en lök i sin mun. Fisknät och lök? Verkar onekligen som att det finns kopplingar mellan det fornnordiska och performancekonst.
Den brittiska mode- och konstfotografen Miss Anielas bilder har getts stort utrymme som en slags samtida kommentar till salongsmåleriet. Nog kan man dra trådar mellan Miss Aniela och Julius Kronberg men hennes stora digitala fotografier når inte tillräckligt verkshöjd. Den kitschfaktor som hela tiden ligger och lurar i begreppet salongskonst blommar ut för fullt i den banala bildsviten ”surreal fashion”.
©Dan Backman Rec publ i SvD 161020 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera