kritik sedan 1993

Cyrille Aimée: Fasching, Stockholm Jazz Festival, 9 oktober 2016

Cyrille Aimée har säkert repat, jobbat och slitit med sin röst och vokalteknik. Som alla andra sångare. Ändå, eller just därför, är det som att sången flödar fram helt utan motstånd. Tonsäkert och med en osviklig tajming även när swingjazzen rusar fram i den överljudshastighet som Django Reinhardt introducerade på 1930-talet.

Det behöver inte nödvändigtvis vara en bra grej när jazzen blir överpeppat levnadsglad och härlig. Det finns det många exempel på. Men Cyrille Aimée – uppfödd i Frankrike på gypsy swing, numera bosatt i Brooklyn – går aldrig över trevlighetsgränsen. Hon och hennes suveräna band är alldeles för skickliga, passionerade och lekfulla för att musiken ska förfalla till fredagsmys och uppvisningskonster.

På hennes två album blir det stundtals lite mesigt men live är det mer som en trivsam knockout. Ta bara versionen av Michael Jacksons Off the wall. Den borde bli ganska gräslig som swingjazz men med ett mycket finurligt arrangemang, där Django Reinhardt-svänget bara utgör en av flera byggstenar, blir det en höjdpunkt. Versionen skiljer sig radikalt från sitt ursprung men då melodin är intakt – tack för det – är jag säker på att Michael Jackson själv skulle diggat det.

img_3133Just detta att att sångerna genomgår flera olika faser är utmärkande för Cyrille Aimée. Med fjäderlätt spelglädje och precision i detaljarbetet svingar sig sångerskan i röd byxdress (inte så vanligt på Fasching!) och hennes franska spelkompisar från Jackson över Edith Piaf, och några väl valda jazzstandards, till egna kompositioner.

Gitarristerna Adrian Moignard, akustisk gura, och Michael Valeanu, halvakustisk, slänger ur sig det ena lysande solot efter det andra. Moignard i en klassisk Dajngo Reinhardt-stil, Valeanu i en modernare stil som ligger närmare fusion. Kontrabasisten Jeremy Bryere (också han en god solist) och trummisen Yoann Serra håller skutan på rätt köl även när det guppar som värst. Extra imponerande då Serra bara spelat med bandet i två veckor.

Bandets personkemi tycks vara på topp. De spelar nära varandra, både i bokstavlig och bildlig mening: har sällan sett en sångerska som så intensivt levt med i de andras solon. Cyrille Aimée bidrar också själv med inspirerande scatsång, även om den inte når upp till gitarristernas solistiska nivå.

Finns det då inget att anföra mot dessa fransmän? Jo, jag hade gärna varit utan Cyrilles solonummer med en loopmaskin. Detta att dubblera sin röst är ett publikfriande otyg som tack och lov tycks vara på utdöende. Det svänger inte om en loopmaskin.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 5/2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: