King Crimson: Filadelfiakyrkan, Stockholm, 30 september 2016
Det var många som missade de inledande tjugo minuterna med ”Banshee legs bell hassle” och ”Larks’ tongues in aspic: Part One”. Står det 19.00 på biljetten så duger det inte att komma senare till en konsert med King Crimson.
Så är det med den stoiska och något excentriska gitarristen Robert Fripp, grundare och enda kvarvarande medlem sedan starten 1968: det finns principer som inte går att rucka på, som att det ska vara stängda dörrar, lugn och ro och mobilfritt i lokalen när King Crimson spelar. Att konserten slutade prick 22.00 säger väl också något om den rigida mentaliteten.
Den upplaga som besöker Filadelfiakyrkan under två kvällar är den åttonde i ordningen och har turnérat ganska flitigt sedan september 2013, dock aldrig till Sverige.
Med tre trummisar – Pat Mastelotto, Gavin Harrison och Jeremy Stacey – är det en spektakulär upplevelse. Inte minst visuellt: placeringen längst fram innebär att man kan se vem som gör vad och när.
King Crimson har alltid jobbat med intrikata rytmer, något som poängteras när rytmiken levereras av en slagverkssektion, som i en symfoniorkester. Det hör till undantagen att alla bankar samma sak på samma gång – Jeremy Stacey har en del klaviaturpartier att ta hand om också – men när det sker, som i det brutala riffmonstret ”Red” blir det överväldigande tungt och maffigt.
Bakom trummisarna, på ett podium, ses gitarristerna Robert Fripp, alltid sittande i profil, och Jakko Jakszyk, som också sköter den vokala biten. Bredvid dessa basisten Tony Levin och saxofonisten Mel Collins. Han har inte varit med sedan 1972 men kunde gärna fått stanna hemma: solona flyter ut i banalt bluesiga fraser och ljudet av saxofonen gifter sig inte med den stringent hårda och gitarrdominerade ljudbilden. Tvärflöjten har jag däremot inga problem med, den har en självklar roll i den brittiska progrock som King Crimson förvaltar på sitt alldeles egna sätt.
Gitarristen och sångaren Jakko Jakszyk är ganska ny i bandet men smälter in på ett mycket bra sätt. Han har tagit över somligt av det som Robert Fripp tidigare spelat och är en vokalist i rakt nedstigande led från de tidigare King Crimson-sångarna Greg Lake och John Wetton. Det är ett finstilt sätt att sjunga på som mer har med folksång att göra än expressivt utlevande rock.
Det här är klassisk progrock med höga konstnärliga ambitioner så låtarna är långa och krångliga. Det är på gott och ont: ibland blir det bara pretentiösa luftslott, byggt av ideliga tempobyten och skiftande stämmningslägen.
Men det man tar med sig hem är desto bättre: brutalt headbangande rockriff som längtar efter en growlande sångare, atonal friformrock, något som särskiljer King Crimson från andra progrockband, och romantiskt utsvävande partier med det karaktäristiskt dimmiga ljudet av en mellotron.
Eller rättare sagt, det samplade ljudet av en mellotron. Jag vet att mellotronen, en slags analog protosynt utvecklad på 60-talet, är ett mycket ömtåligt instrument men gruppen skulle höja sin konstnärliga status enormt mycket med en äkta sådan på scenen. Dungen klarar det så varför inte King Crimson?
©Dan Backman Rec publ i SvD 161002 (foto: Anders Sundin)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera