kritik sedan 1993

Michael Jackson: Off the wall (Epic/Sony, 2016)

”Thriller” må vara Michel Jacksons bäst säljande album men det är ”Off the wall”, som kom tre år innan, 1979, som är hans bästa.

Off_the_wallIdag kan man se det som Jacksons slutgiltiga steg ut ur Jackson-klanen och in i en mer mogen artistroll. Det ser man direkt på omslaget, med den då 22-åriga sångaren uppsvidad i svart kostym, vit skjorta, svart fluga, lackskor och självlysande (!) vita strumpor. Antagligen är han på väg till Studio 54.

Men det är naturligtvis i musiken det tydligast hörs att Michael Jackson tagit ett rejält kliv framåt. Det är på ”Off the wall” vi för första gången möter superpophjälten, inte lillbrorsan Jackson.

Albumet hör till de relativt sällsynta, de där som håller från start till mål. Det är teamet Michael Jackson/Quincy Jones första gemensamma projekt och  energin och kemin sprakar mellan dem och ljudteknikern Bruce Swedien.

Allt är noga genomtänkt och planlagt och ambitionsnivån är så hög som den någonsin kan bli. Låtskrivare är handplockade, studiomusikerna är de bästa som går att hitta i Los Angeles och Jackson själv tycks så laddad att han skulle kunna självantända.

Men även om det till stora delar är något nytt som presenteras går det att hitta inspirationskällor och rötter. The Brothers Johnson till exempel.

81qNuCSYJaL._SY355_Bröderna Louis och George Johnsons tre första album producerades av Quincy Jones så det är kanske inte så konstigt att Quincy både tog med sig basisten Louis Johnson (”Thunder Thumbs”) och brödernas slicka funksound till Jackson-inspelningarna.

Det är Louis Johnson som skrivit den studsigt funkiga och extremt slapbasiga discoburgaren ”Get on the floor”. Här kan man även tycka sig höra en annan tänkbar referens: Narada Michael Walden, som 1979 var en av de hetaste låtskrivarna och producenterna.

MI0000009380Med tre låtar (”Rock with you”, ”Off the wall”, ”Burn that disco down”) skrivna av den brittiska låtskrivaren/keyboardisten Rod Temperton är det också ofrånkomligt att discosoulgruppen Heatwave anas i kulisserna. Också Heatwave, där Temperton ingick, hade det där slickt funkiga groovet – och den eleganta harmoniken – som både Q och MJ eftersträvade på inspelningarna.

Trummisen John ”JR” Robinson – nybliven medlem i Rufus & Chaka Khan och som här gjorde sin första studiosession – bidrar starkt till det slicka groovet. Hans sätt att lägga det metronomiska beatet på ”Rock with you” kan påminna om Boz Scaggs ”Lowdown”, där Toto-geniet Jeff Porcaro tre år tidigare varit stilbildande. Såväl Porcaro som Robinson hör till de trummisar som definierat västkustrocken, en musikstil som också letat sig in på ”Off the wall”.

Den nyutgåva av ”Off the wall” som nu kommit har inga extraspår, är inte nymastrad eller ommixad. Det enda ”nya” är en text om inspelningen av Steven Ivory.

0_0_3430949_00_320wSkivan följer egentligen bara med som en bonus till den dokumentär (dvd/blue-ray) som Spike Lee gjort: ”Journey from Motown to Off the wall”. Det är en mycket konventionell film som blandar arkivmaterial med nygjorda intervjuer. Dramaturgiskt sett är det urtråkigt.

Spike Lee tecknar mognadsprocessen och visar hur Jackson redan som mycket ung siktade på att få den kontroll han slutligen tillskansade sig med ”Off the wall”. I en anteckning han gjorde under Destiny-turnén med The Jacksons siar han om framtiden: att han ska kallas MJ och bli den bästa artist världen skådat. Vägen dit ska gå genom träningssystem och perfektionism. ”I will do no interviews, I will be magic”.

Det finns några stationer på vägen, en av dem är när Jackson-bröderna tar steget från Motown till Epic. En annan när Jackson tillfälligt bor i New York och fascineras av disco-hedonismen på Studio 54.

Spike Lees genomgång av ”Off the wall”, och vad som ledde fram till den, har sina stunder. Men trots några förut ej visade konsertklipp med Jackson 5/The Jacksons ges inget direkt nytt till bilden av Michael Jackson. Det finns inget filmat från inspelningarna av ”Off the wall” och intervjuerna hettar aldrig till. Pappa Jackson är med lite kort, men om den svåra uppväxten sägs ingenting. Men det är klart, intervjusnuttar med superproducent-teamet Gamble & Huff, Phillysoulens chefsarkitekter, tackar man ju inte nej till. Tänk om Spike Lee kunde göra en dokumentär om dem.

©Dan Backman 160229

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: