kritik sedan 1993

Todd Rundgren, Emil Nikolaisen, Hans-Peter Lindstrøm: Runddans (Smalltown Supersound/Border, 2015)

Det är och har alltid varit mycket frustrerande att vara en Todd Rundgren-kramare. Eller en ”toddhead”, som vi kallas. Det idag 66-åriga amerikanska musikgeniet har aldrig gjort ett helt igenom tillfredställande album – även om 1970 års ”Runt” landar ganska nära – men har en omfattande katalog av lika ljuvliga som infallsrika poplåtar i blue eyed soul-traditionen.

Förra gången han var i Sverige, 2013 på Debaser Slussen, spelade han en trippig form av dagistechno. Det vill jag aldrig uppleva igen. De två senaste albumen, ”State” och ”Global”, det sistnämnda kom för en månad sedan, är kanske inte lika bisarra men utgör likafullt graverande bevis på ett egensinnigt konstnärsskap som gått vilse i ett samtida musiklandskap.

76185d18Det överraskande samarbetet med de två betydligt yngre norrmännen Emil Nikolaisen och Hans-Peter Lindstrøm är något helt annat. Det fyrtio minuter långa albumet ”Runddans” (klassisk lp-längd) är förvisso inte helt lyckat men är oavlåtligt fascinerande.

Sett som helhet är det frustrerande flummigt och snårigt. Det krävs upprepade lyssningar för att hitta ingångar men när man väl gör det öppnar musiken från och till upp sig som ett kalejdoskop. Syntar, datorer och musikmaskiner, digitala och analoga, bubblar och fräser och distar. Ibland kommer Todd Rundgrens omisskännliga röst in i det kosmiska flödet, ibland hans lika omisskännligt ljudande gitarr. I ”Altar of Kauaian six strings (Todd’s solo)” är hans gitarrspel på topp och når en urladdning i klass med tidiga Mahavishnu Orchestra. En i sammanhanget helt logisk referens.

”Runddans” är frukten av ett långsamt växande samarbete. De tre utgör ett dynamiskt kollektiv samtidigt som man klart kan urskilja enskilda bidrag där Lindstrøm rymddisco ligger som ett fundament för Rundgrens sång och gura och Nikolaisens attacker med sandpapper, sax och borrmaskin. Det är i alla fall så man kan inbilla sig att arbetsprocessen gått till.

Todd Rundgren talar i en filmad intervju om hur han ser musiken som en tågresa genom städer, landskap och tunnlar. Man kan också peka på hur väl albumtiteln speglar musiken. Det är ju som någon slags dans som bara går runt och runt och runt. Ibland blir man trött av att följa med och vill bara kliva av, ibland lyfts man upp till progressiva kosmiska himlar och får uppdaterat psykedeliska visioner av hur trollkarlar och stjärnor simmar omkring i topografiska oceaner med Daft Punk i öronsnäckorna.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150506)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: