Katharina Grosse, Sol LeWitt, Walter De Maria: Magasin III, Stockholm, 2014
Först blir jag chockad. Sedan lite road. Slutligen, när jag vägt argument för och emot, landar jag i ett ogillande.
Richard Julin och Tessa Praun på Magasin III har tagit sig stora friheter när de, med en senkommen postmodernistisk entusiasm, tjongat ihop Walter De Marias strama putsade stålbalkar med Katharina Grosses färgexplosion på löst hängande och liggande tyg.
Som dogmatisk anhängare av den vid det här laget klassiska amerikanska minimalismen kan jag inte riktigt se poängen med denna, för att citera Julin och Praun, ”mjuka kollision”. Visst är det intressant att Katharina Grosses nygjorda platsspecifika verk till stor del återskapar den abstrakta bild hon 2004 sprayade direkt på den vägg och det golv som tyget nu draperats över. Och visst förstår jag det lockande i tanken att lägga ut Walter De Marias tretton blanka stålbalkar på samma golv och i samma formation – fast nu med Grosses tyg som underlag – som när de först visades 1986. Det blir ju som en slags poetisk materialisering av tidens gång. Eller ska vi säga en fysiskt gestaltad historieskrivning ägnad Magasin III som man nu, med ståtligt namnbyte till Museum & foundation for contemporay art och en ny sober grafisk identitet signerad Acne, verkar väldigt angelägen om att skriva.
©Dan Backman
Problemet med det idag tidstypiska tilltaget – när curators både bildligt och bokstavligt talat tar sig stora friheter med den konst de visar – är att Walter De Marias verk inte främjas av mötet. Det är lika illa som när electronicamusiker för några år sedan remixade bort all laddning och stringens ur Steve Reich musikaliska minimalism. Den ursprungliga minimalismens styrka och lockelse låg ju i den konsekventa strängheten och asketismen, inte i det lättsamt formupplösta.
Utställningens andra minimalist, Sol LeWitt, lämnas däremot i fred. Skulpturerna och de platsspecifika väggteckningarna samspelar med Walter De Maria och Katharina Grosse men det blir inget handgripligt möte som kommer till stånd.
Det är en tvådelad utställning. De verk och installationer som fyller två rum i Magasin III är 8 till antalet och de flesta i museets ägo. Det är Katharina Grosse, den enda nu levande konstnären i trion, som tar mest plats. Walter De Maria och Sol LeWitt är som sig bör ganska diskreta, även om LeWitts väggteckningar breder ut sig över ordentligt tilltagna väggytor. Framför allt är det Grosses 6 gigantiska bemålade PVC-ballonger som kräver utrymme. Först visade på Raul Wallenbergs torg vid Nybroplan, där de instagrammades flitigt, men nu installerade i Magasin 6, en gigantisk hall i Frihamnen som tagits i anspråk för denna utställning.
©Dan Backman
Ballongerna är förvisso anslående dekorativa men jag har ändå svårt att se poängen med detta storskaligt yviga och globalt upphaussade och inflytelserika konstnärsskap som likt graffitin gärna tar gaturummet i besittning. Det är som att Gerhard Richters abstrakta sida filtrerats genom neopsykedelia och graffiti. Eller som en blötlagd och upplöst konstruktivism.
Den obetitlade och i jämförelse småskaliga målning, som ingick i installationen på Magasin III för tio år sedan, känns stum som ett tråkigt mönster där den hänger mittemot den subtilt intrikata väggmålning som mödosamt tecknats upp enligt Sol LeWitts precisa instruktioner. Att det tagit fem tecknare fem veckors heltidsarbete bidrar till konstverkets laddning och säger något om de resurser som Magasin III besitter.
De skulpturer av Sol LeWitt som installerats i samma rum, variationer på kubens form, äger den där fabriksgjorda anonymitet som minimalistmännen var så förtjusta i och som gör att ett verk som ”Incomplete open cube 9-6”, från 1974, ser ut som ett felmonterat bord från Ikea. Tittar man närmare på ”4 cubes horizontal (series)” ser man att den bemålade träytan patinerats lite av tidens tand. Det är mycket vackert.
©Dan Backman (rec publ i SvD 140925)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera