Goat: Commune (Stranded/Universal, 2014)
Jag avfärdade Goats debut ”World music” som ännu ett nypsykedelisk album som alltför lättviktigt surfade fram på eteriska vågor emanerande från den ursprungliga hippierörelsens sinnesutvidgande musik.
Det var först när jag upplevde gruppen i ett tält på Way Out West förra året som jag förstod varför gruppen hyllats både här hemma och ute i stora världen.
De färgranna dräkterna, maskeringarna, det frenetiska dansandet och den gälla sången skapade känslan av att vara delaktig i ett rituellt åkallande av en gudom, oviktigt vilken.
Energin och det hypnotiska groovet någonstans mellan Jefferson Airplanes LSD-tripper och Tinariwens ökenblues fungerade ju så bra att jag i mitt sinne utvecklade gruppens jönsiga bakgrundshistoria om häxdoktorer och uppväxt i Korpilombolo med att det var B52’s-tjejerna (de med ”Rock lobster”) som dolde sig bakom maskerna.
Tyvärr fångar inte heller gruppens andra album helt och fullt energin från konserterna. Men med en distinkt ljudupptagning förmedlas ändå en hel del av den kraft gruppen uppvisar när gitarrerna väver intrikata mönster över en kokande rytmsektion.
Goat är knappast ensamma på den nypsykedeliska scenen. Nyss kom svenska The Spacious Mind med ”Greazy Green & The Stoney Lonesomes Vol 1”, lika retropsykedelisk men mer trögflytande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 140923)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera