Robert Plant And The Sensational Spaceshifters: Lullaby and…the ceaseless roar (Nonesuch/Warner, 2014)
Det mesta av det bästa finns samlat i ”Little Maggie”: amerikansk folkmusik insvept i keltisk dimma, nordafrikansk ökenblues, ensträngade fiol, plonkiga stränginstrument, tunga trummor, klubbmusikloopar och, förstås, Robert Plants ljusa stämma. Det är en tät och lovande inledning på ett album som tyvärr inte till fullo håller vad det lovar.
Den 66 år unga britten, med en av de mest stilbildande skrikrösterna på den ursprungliga hårdrockscenen, har ju sedan länge utforskat musikområden utanför hårdrocken, både med Led Zeppelin och egna bandkonstellationer. Inte minst har han intresserat sig för de nord- och västafrikanska musiktraditionerna. Men han har även använt sig av den keltiska musiken och tillsammans med Alison Krauss gjorde han 2007 det rättvist hyllade americana-albumet ”Raising sand”.
Allt detta kan hittas på ”Lullaby and…the ceaseless roar”, fast sammanvävt till en mjuk och sepiatonad rock. När världsmusikbitarna (i betydelsen musikplock från olika musikkulturer) fallit på plats, som i ”Embrace another fall”, hör vi hur mäktiga elgitarrer med armar som väderkvarnsvingar möter etniska slagverk, murriga syntmattor och folksångerskan Julie Murphys serena stämma.
Det finns också plats för okomplicerad folkrock, som den i positiv mening trögflytande ”Somebody there”, och den lite piggare ”Poor Howard” (en variant på bluesmannen Leadbellys ”Po’ Howard”). Den suggestivt monotona ”Up on the hollow hill (understanding Arthur)” har en närmast bluesrockig karaktär medan ”Rainbow” låter som en eländig U2-låt producerad av Brian Eno.
Sammantaget är det onekligen ett gediget musikaliskt hantverk, som naturligtvis kommer allra bäst till sin rätt som dubbelvinyl med utvikbart omslag. Den bandkonstellation som Plant arbetar med, ”The Sensational Space Shifters”, har funnits sedan maj 2012 och man kan verkligen höra att de spelat sig samman till ett kollektiv. Men ändå, det finns stunder då det segar ihop sig, då daterade loopar får musiken att framstå som något microuppvärmt från 1990-talet och då Robert Plant mer låter som en gnällspik än en rockgud.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140909
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera