kritik sedan 1993

Pat Metheny Unity Group: Stockholm Waterfront 11 maj 2014

Pat Metheny experimenterar ständigt med nya konstellationer. Gärna på en och samma konsert. Till Stockholm Waterfront har han med sig fyra musiker och en uppsättning självspelande mekaniska musikinstrument, sådana han använde för albumet ”Orchestrion” och hade med sig till Konserthuset 2010.

Det är när samtliga inblandade används som konserten är som bäst. Det sker främst under framförandet av låtarna som hämtats från det nya albumet ”Kin”, det är då musiken lyfter och blir så kalejdoskopiskt skimrande som bara Pat Metheny-jazz kan bli. Pendlande mellan det symfoniskt svulstiga och det innerligt folkloristiska, med hårt arrangerade partier mellan de improviserat solistiska inslagen, är ju svårt att hitta annorstädes.

Musikmaskinerna, främst inriktade på slagverk och klaviaturer, ges aldrig någon huvudroll utan fungerar mera som en understödjande orkestersektion. De två orglarna, som egentligen är flaskor placerade i två hyllor, hörs egentligen bara tydligt under en väldigt fin duett mellan Metheny och multiinstrumentalisten Guilio Carmassi. När flaskorna ljuder tillsammans med Methenys akustiska gitarr och Carmassis piano och ordlösa sång blir det förtrollande vackert.

De övriga duetterna är däremot besvikelser och bidrar bara till att göra konserten otympligt lång, knappt tre timmar. Den intensiva konversationen mellan Methenys halvakustiska gitarr och Ben Williams kontrabas har sina poänger men den hetsiga diskussionen med Chris Potters tenorsax är bara jobbig och stökandet och bökandet med Antonio Sanchez trummor vill man bara få ett stopp på.

Trots utslaget av den jazzmusiker-sjuka som yttrar sig i ett behov av att bevisa sin duktighet hör man att det är en stjärnensemble. Chris Potter är en av de främsta blåsarna på den globala jazzscenen och gör, förutom duetten, lysande solon kvällen igenom på sopran, tenor och basklarinett. Det är också härligt att höra hur han tar Lyle Mays syntslinga på tvärföjten i Metheny-klassikern ”Are you going with me?”.

Konstellationen har existerat sedan 2012 års Unity Band-skiva och konserten börjar, efter en finstämd soloinledning av Metheny, med några låtar från den skivan. Utan Guilio Carmassi – som kom med till skivan ”Kin” och namnbytet till Unity Group – har musiken en ruffigare och mer konventionellt jazzig karaktär åt postbop-hållet. Även om det med Antonio Sanchez pigga trumfigurer, långt från Elvin Jones machomuller, och Pat Methenys flyhänt utbroderade solon på diverse gitarrer har en mer impressionistisk klang än brukligt.

©Dan Backman (Rec publ i SvD 140513)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: