kritik sedan 1993

Laleh: Colors (Warner, 2013)

Jag har brukat hävda att Laleh Pourkarim är en av de mest begåvade och intressanta artisterna som kommit fram på den svenska popscenen. Spretigheten och oförutsägbarheten på de tre första albumen har ju både varit charmerande och imponerande.

Från och med förra albumet, ”Sjung” från 2012, har det dessvärre blivit rejält svårt att hävda den ståndpunkten då musiken (men inte texterna) gått från att vara tossigt färgsprakande till att bli mer enhetlig och marknadsanpassad.

Ur ett kortsiktigt kommersiellt perspektiv är det förstås helt rätt väg att gå. Laleh surfar skickligt på den framgångsvåg som ”Så mycket bättre”-artisterna fått i present av TV4 och kommer återigen hamna i toppskiktet på listorna, tillsammans med Veronica Maggio och Melissa Horn.

Man riktigt hör hur Laleh riktar sig till de stora arenorna med refränger som är som gjorda att sjunga allsång till. En av sångerna, ”Stars align”, är till och med så illa ute att Christer Björkman garanterat skulle bli jublande glad om hon erbjudit den till nästa års Melodifestival.

För den som likt mig söker den Laleh som gjort genialiskt egensinniga ljuvligheter som ”Mamma” och ”Snö” finns egentligen bara ett spår att finna tröst i. ”Return to the soil” är en skört vacker ballad som visar att den multibegåvade Laleh antagligen skulle kunna sjunga jazz. Om hon ville.

©Dan Backman (rec publ i SvD 131015)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: