State Cows: The second one (Avenue of allies, 2013)
Det svenska västkustrockbandet State Cows andra fullängdare råkar komma veckan efter Daft Punks suveräna ”Random access memories”. Det ser nästan ut som en tanke. Fransmännen flirtar ju hejdlöst med den epok (slutet av 1970-talet, början på 1980-talet) då studiomusiker i Los Angeles skapade magi med en noga avvägd blandning av rock, pop, disco, soul och jazzfunk.
State Cows har konsekvent grävt sig ner i den här musikens innersta och uppvisar på sitt andra album en förbluffande förtrogenhet med västkustrockens rytmiska och harmoniska byggstenar. Man hör ju vartifrån de fått sin inspiration – typ Steely Dan, Donald Fagen, Pages, Toto – men det spelar ingen roll då Stefan Olofsson och Daniel Andersson (som skrivit, arrangerat och producerat) ändå byggt ihop det till något eget.
Att lyssnandet kantas av ett nördigt refererande till artister och karaktäristik som ”Earth, Wind & Fire-blås”, ”clavinetfunk”, ”kristen gospelpop” och ”progressiv Gino Vanelli-rock” är bara en bonus. Vi som är inne på den här musiken gillar ju sådant.
I likhet med Daft Punk, som låtit trummisen John Robinson och basisten Nathan East sköta groovet, har State Cows bett om bidrag från amerikanska studiomusikerlegender. Michael Landau och Jay Graydon gör varsitt briljant solo och Bill Champlin bidrar med sång.
Det allra bästa solot står dock gitarristen Peter Friestedt för. ”Mister White” kröner han med ett inspirerat flöde av noggrant placerade toner, böjda och distade till perfektion.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130522
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera