Master Musicians of Bukkake: Kägelbanan, Stockholm, 19 maj 2013
Munkkåpor, kaftaner och maskeringar mystifierar och anonymiserar effektivt de som står på en scen. Rätt använt kan det förhöja upplevelsen av musiken. Se bara på Ghost, Tinariwen och The Knife.
Det Seattle-baserade bandet Master Musicians of Bukkake är ett annat fast mindre känt exempel. Med en dresscode någonstans mellan traditionella tuaregdräkter, tibetanska shamanutstyrslar, Spiderman och Gudrun Sjödéns kläder för tälttanter kan man ana de (antagligen) sex musikerna i den omväxlande svarta och vita rök som sveper in Kägelbanans scen i teatralisk mystik.
Med en volymstark, tung och monoton musik, som liksom äter sig in i medvetandet, bjuder de på ett framträdande som mer har formen av en mörk ritual (okänt dock vem eller vad de riktar sig till) mer än en konsert.
Så länge de spelar köper man hela grejen, illusionen faller mellan låtarna. Då förstår man att det under de lite hotfulla maskeraddräkterna döljer sig duktiga och trevliga amerikaner som måste stämma gitarrer och skruva på lite effektboxar. Som alla andra.
Stilmässigt är det psykedelisk folkrock som ömsom drar drar mot drone och doom metal, ömsom mot tung electronica och noise. Ibland är det marsch på stället, och det är ju inte så kul, men när de gör sin övertygande Tinariwen-parafras ”Prophecy of the white camel/Namoutarre” faller alla de ceremoniella bitarna på plats.
©Dan Backman (foto: Dan Backman) Rec publ i SvD 130520
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera