Bruce Springsteen: Friends Arena, Stockholm, 4 maj 2013
Vi börjar med de hårda faktauppgifterna. Chefen (ja, jag gör som norrmännen och kallar honom Chefen, det låter mycket roligare än Bossen) kommer in på scenen 20.08 och inleder med ”My love will not let you down” (bra). Nästan exakt tre timmar senare går han av arbetspasset med ”American land” (inte lika bra).
Däremellan har vi fått höra tjugosju låtar. Det blir inget genomdrag av ”Born to run” denna kväll. Kvällens överraskning – det ingår ju numera i Springsteen-dramaturgin att han ska ha en överraskning att bjuda på – blir istället ”Darkness on the edge of town”-albumet från början till slut. Det gör förstås mina kollegor vilda av lycka. Mer än publiken tror jag.
Det är en i stort sett typisk Springsteen-konsert. Många kända låtar förstås , men vi slipper ”Born in the USA” och den vanliga avslutningen med evighetsversionen av ”Twist and shout/La Bamba”. Tack för det.
I det stora hela är det en konsert som inte går till några överdrifter. Tre timmar är naturligtvis minst en timma för långt, men på den första Ullevi-konserten i somras, som jag också skrev om, plussade han på med 45 minuter. Det är som att han denna gång velat hålla både sig själv, sitt stora band och låtlistan i schack. Det finns en koncentration och fokus som jag kan uppskatta.
Ljudmässigt är det också en postitiv upplevelse. Friends Arena är en stor lokal men ljudteknikerna skruvar fram en tydlig ljudbild redan från början. Ett stort allomfattande arenaljud där Chefens sång går fram alldeles utmärkt men där det blir svårt att avgöra de enskilda musikernas prestationer. Min enda riktiga invändning är att de fem blåsarna ofta låter som ett syntblås.
Max Weinberg hålls tillbaka i ljudmixen. Det gör rytmiken mindre stolpig, även om det som vanligt inte svänger så där himla mycket om The E street Band. Mest fart blir det på dem i rockrökaren ”Open all night”. Då känns det som på Robert Wells gamla ”Rhapsody in rock”-konserter. Den känslan återkommer i det första extranumret, ”Seven nights to rock”. Jag antar att de båda drar delvis samma publik.
Till kvällens andra höjdpunkter hör ett solo av pianisten Roy Bittan på ”Racing in the streets”. Han får hålla på i vad som tycks vara en euforisk evighet. Lite senare lyfter Nils Lofgren ”Prove it all night” över Arenastaden med ett rusigt solo. Han dansar som en dervish och biter i strängarna som Jimpa Hendrix.
Den unge Jake Clemmons däremot är en medioker saxofonist som aldrig får till det. Precis som sin far, frid över hans minne, kan han bara bröla och personifierar med sin raggarsaxofon allt som är banalt med Chefens musik.
Jo, visst är det en hejdundrande folkfest. Det blir det alltid när Chefen möter de svenska fansen och de svenska rockkritikerna. Att det är andra gången på samma världsturné spelar absolut ingen roll. De har ju tillsammans bestämt att det inte ska finnas någon gräns för hur många gånger han kan spela i Sverige och hur mycket man kan rapportera om det.
Men – och nu bör antagligen känsliga fans sluta läsa – jag har fortfarande problem med Bruce Springsteen.
Jo, också jag inser att han 1. skrivit många effektiva refränger och många bra textrader, att han 2. är skicklig på att fånga upp en jättepublik och få den att känna samhörighet, att han 3. har en förmåga att få varje land och varje individ att tro att de får något speciellt.
Jag förstår allt detta och inser att han är en av de stora och förundras över hur han orkar hålla uppe samma tempo och engagemang varje gång. Men. Så här ligger det till: jag tycker inte att en rockkonsert ska vara som ett maratonlopp och jag är inte särskilt förtjust i extatiska massmöten med handklapp och allsång.
Jag kan också – om jag får fortsätta en liten stund till – störa mig på det manligt fyrkantiga, det tråkigt förutsägbara och musikens brist på dynamik och komplexitet.
Får jag fortsätta? Chefen är knappast unik. Det finns många som månar lika mycket om sina fans. Många som har ett lika stort rättspatos, läser lika mycket, styrketränar lika mycket och som bryr sig om den lilla människan precis lika mycket.
Jämför honom gärna med våra egna två Springsteen-gubbar, Lars Winnerbäck och Ulf Lundell. Till skillnad från Springsteen befinner de sig i utveckling. De går in i nya musikaliska faser, är oförutsägbara och testar nya konstellationer av musiker. Det gör dem intressantare och bättre.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130505
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera