Moondog (2012)
Av världens alla artister med kultstatus torde amerikanen Louis Hardin (1916-1999), mer känd under namnet Moondog, vara en av de som bäst förtjänar det missbrukade epitetet.
I alla fall om man med det menar ett särpräglat konstnärsskap som nått en begränsad publik men som influerat desto fler och vars dragningskraft består.
Originaliteten låg inte bara i den eklektiska musiken, ofta i form av kanon och alltid i udda taktarter, utan också i levnadssätt. Med vitt helskägg, vikingahjälm och egentillverkade kläder inspirerade av den nordiska mytologin framförde han under sina trettio år på Manhattan företrädesvis sin musik från hörnet av femtiotredje gatan och sjätte avenyn.
Stefan Lakatos, som också han har ett fint vitt skägg, lärde känna den blinde kompositören, poeten, musikern och instrumentbyggaren i början på 80-talet. Då hade han flyttat till Tyskland och ”adopterats” av en familj i Oer-Erkenschwick.
Lakatos ägnar en del av sitt informella föredrag på Strand (6 december 2012) åt att försöka reda ut det olycksamma förhållandet mellan Moondog och den tyska familjen. Något som idag innebär att hans musik inte får den spridning den förtjänar. Moondog skrev sin musik med blindskrift och Lakatos uppskattar att endast 35 procent av den översatts till notskrift.
Stefan Lakatos, som bjudits in av Strands Conny Lindström för att presentera Moondog, är något av en apostel för hans musik. Med sig till Strand har han den armeniska konsertpianisten Mariam Tonoyan och tillsammans framför de ett antal stycken för trimba och piano (på grund av snövädret blev det ett digitalpiano istället för den önskade flygeln).
Trimba är det trekantiga slagverksinstrument som Moondog konstruerade i slutet på 40-talet och som spelat en helt central roll i komponerandet och framförandet av musiken. Den trimba som Lakatos spelar på är byggd av honom själv efter instruktioner av Moondog. Den anslås med marraccas och en clave och låter mjuk och distinkt på samma gång, ungefär som de slagverkssektioner som färgade 50-talets exotica-musik.
Tillsammans med pianots mer västerländskt klassiskt färgade tonbild blir det en säregen musik som låter närmast utomvärldslig och som lika gärna kunde framförts från Konserthusets scen.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 121208
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera