kritik sedan 1993

Edda Magnason: Konserthuset, Stockholm, 26 november 2013

Det har mest handlat om Edda Magnasons lysande sång och fantastiska rollgestalning av Monica Zetterlund när filmen om den värmländska jazzsångerskan kommenterats. Med all rätt får tilläggas. Den porträttlika Edda Magnason har ju fångat Monica Zetterlunds sätt att sjunga med kuslig precision, samtidigt som hon på ett närmast obegripligt sätt bevarat sin egen personlighet i tolkningen.

Men när musiken från filmen framförs på Konserhuset får även kompositören, arrangören och pianisten Peter Nordahl kliva fram och ta sin rättmättiga del av bifallet. Inte minst belyses hans betydelse i en instrumental svit ur filmen och som han här dirigerar själv.

Med en för konserten speciellt sammansatt jazzensemble och med musiker ur Filharmonikerna ges den i god mening hollywoodska filmmusiken full rättvisa. Calle Bagges melankoliska pianofigurer och Patrik Bomans atmosfäriska stråkdrag på vibrafon finns i centrum för en lågmält laddad musik som står stadigt utan filmens bilder.

Den jazzensemble som satts ihop är bara till vissa delar identisk med den större som spelar på soundtracket. Kontrabasisten Patrik Boman och trummisen Harry Wallin ger stadga och sväng både på inspelningarna och på scen men trumpetaren Karl Olandersson, för att ta ett exempel, är inte med på skivan. På Konserthuset står han för de allra mest inspirerade solistiska insatserna.

Men även om också Peter Nordahl gör mycket snygga insatser på flygeln i konsertens första avdelning – hans coolt lyriska spel bidrar starkt till att göra ”Monicas vals” till en av konsertens absoluta höjdpunkter – är det ju ändå Edda Magnason som är kvällens odiskutabla stjärna.

Hennes naturligt spontana sätt att närma sig Monica Zetterlund och den repertoar som kommit att förknippas med henne är helt förtrollande. Det är som att hennes bakgrund i en lekfullt eklektiskt popmusik gjort henne idealisk för uppdraget.

Mer än att vara en fullfjädrad jazzsångerska som kan alla tricks leker hon inspirerat med Monica Zetterlunds sånger och vokala uttryck. Hon är stark och skör och ser lite osäker ut mellan låtarna – till skillnad från Peter Nordahl som, på ett bra sätt, spontanpratar sig igenom hela konserten – och träffar hela tiden rätt vare sig det gäller tonföljderna eller orden i de odödliga texterna.

Ibland hamnar hon så nära Monica Zetterlunds uttryck att det blir omöjligt att skilja dem åt, bara för att sekunden därefter vara sig själv igen. Denna motsägelsefullhet ger konserten en alldels särskild laddning och energi.

Men hur fantastisk Edda Magnason än är i rollen som Monica Zetterlund, på film, skiva och scen, hoppas man ändå att konserten utgör en slutpunkt på en fantastisk resa. Hon har ju viktigare saker att ägna sig åt: den egna musiken.

©Dan Backman Rec publ i SvD 121128

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: