The Beach Boys: Trädgårdsföreningen, Göteborg, 29 juli 2012
Det var inte bara Bruce Springsteen som besökte Göteborg i helgen. En bit bort från Ullevi, på Trädgårdsföreningen, firade ett tillfälligtvis återförenat Beach Boys ett lite försenat 50-årsjubileum.
Långt från den mediehysteri och folkvandring som präglade Springsteen-besöket var det i all anspråkslöshet en bit popkulturhistoria som skrevs när vi återigen fick se Brian Wilson, Mike Love, Al Jardine, David Marks och Bruce Johnston på samma scen.
Särskilt stort var det mot bakgrund av de intriger, rättsprocesser och, i Brian Wilsons fall, den psykiska ohälsa som präglat den kaliforniska gruppens turbulenta karriär sedan debuten 1961.
De grånade männen har förvisso gjort flera konsertvändor med mer eller mindre lyckade tolkningar av Beach Boys-material på egen hand men det är ändå något speciellt att se och höra dem tillsammans på Trädgårdsföreningen. De avlidna Wilson-bröderna Dennis och Carl är förstås djupt saknade men närmare en klassisk Beach Boys-sättning kan man faktiskt inte komma.
Tyngdpunkten på jubileumsturnén ligger förstås på de Chuck Berry-rockiga hitsen om att surfa, åka bil och uppvakta tjejer, men utrymme ges även åt flera av de mer subtila och komplexa Wilson-kompositionerna i gruppens omfattande låtkatalog. Avancerade kompositioner som gör att gruppen numera avhandlas på kultursidor snarare än nöjessidor.
Vi får till exempel lysande bokstavstrogna versioner av monumentala och outslitliga popkonstklassiker som God only knows, Don’t worry baby, Heroes & villains, Wouldn’t it be nice och Good vibrations. Låtar som andra grupper skulle toppa sina konserter med men som här ingår i ett imponerande flöde av amerikansk popmusikhistoria.
Sammanlagt framförs 48 låtar, det är 17 mer än den yngre Bruce Springsteen orkade med. Det ska erkännas att några av dem känns överflödiga (och att banaliteter som Cottonfields och Sloop John B inte ens var bra på 60-talet) men då de flesta håller ett klassiskt singelformat, alltså mellan två och tre minuter långa, blir det aldrig tråkigt.
Med Brian Wilsons ordinarie kompband, yngre musiker som vet allt om Beach Boys-materialet och alltid spelar med snille och smak, får Beach Boys-sångarna en solid men elastisk grund att lägga sina i stort sett välbevarade klassiska vokalharmonier på.
Pellejönsen Mike Love sjunger mest men Al Jardine sjunger bättre och har en skönare utstrålning. Allra snyggast låter det dock när två av kompgruppens medlemmar, klaviaturspelaren Darian Sahanaja och gitarristen Jeffrey Foskett, framför Darling respektive Don’t worry baby.
Sämst låter det förstås om Brian Wilson, som tycks fastvuxen på pianopallen bakom den vita flygeln. Men han gör sitt bästa och alla är glada att han överhuvudtaget är med på scenen, även om uttrycket som vanligt pendlar mellan det frånvarande och närvarande. När han med krackelerad stämma sjunger I just wasn’t made for these times rörs man nästan till tårar.
Jag hade naturligtvis inte tackat nej till fler låtar från Pet sounds och Smile men det var ändå ett värdigt 50-årsjubileum vi bjöds på. Avspänt i mönstrade utanpåskjortor och med ett musikaliskt hantverk i toppklass.
©Dan Backman Rec publ i SvD 120731
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera