kritik sedan 1993

Dirty Projectors: Swing Lo Magellan (Domino/Playground, 2012)

Dave Longstreth är en av den amerikanska indierockscenens intressantaste karaktärer. Hans konceptuella sätt att komponera, arrangera, orkestrera och blanda lo-fi- med hi-fi-produktion visar på en begåvning och originalitet utöver det vanliga.

Hans musik kan på samma gång vara irriterande påstridig och konstlat lös i kanterna men det finns en tydlig avsikt och en kompromisslöshet som gör att låtarna ändå alltid landar med fötterna på jorden.

Gruppen Dirty Projectors är den trettioåriga Longstreths verktyg för att få ut sin musik till världen. På denna sjätte fullängdare består gruppen av Nat Baldwin, Brian McOmber, Haley Dekle och Amber Coffman. Det är viktigt att nämna då gruppen brukar ombildas och då de medverkande musikernas insats är viktig, även om det är Longstreth som styr och ställer. Särskilt viktiga att lyfta fram är Haley Dekle och Amber Coffmans vokala insatser.

Swing lo Magellan följer på Bitte orca och Mount Wittenberg orca, de två album som slutgiltigt fick Dirty Projectors att bli en angelägenhet för fler än världens alla bloggande Brooklyn-hipsters. Att Björk gästsjunger på sångsviten Mount Wittenberg Orca – inspirerad av Amber Coffmans möte med valar i norra Kalifornien – var förstås behjälpligt.

Swing lo Magellan innebär inget radikalt avsteg från den eklektiska indierock man kommit att förknippa med Dirty Projectors. Möjligen är den rakare och mer lättillgänglig i sitt uttryck än tidigare album. Här finns exempelvis knappast något av den avancerade orkestreringen med stråkar, blås, slagverk och röster som förgyllde The Getty address, det märkliga tema-albumet om Eagles-mannen Don Henley.

Med en mer konventionell rocksättning och melodier som åkallar 70-talet på ett attraktivt sätt är det ibland som att betrakta David Bowies allra mest arty sida genom ett prisma. Som vanligt kan man även referera till Captain Beefhearts avigt knixiga vändningar, även om Longstreth antagligen skulle protestera vilt, och lyfta fram de afrikanskt plockiga gitarrerna.

Det är musik som inbjuder till jämförelser och namedropping men allra mest är det förstås något helt igenom egensinnigt som presenteras; upphackat, medvetet slarvigt och rätt jobbigt, ändå omöjligt att inte gilla.

©Dan Backman Rec publ i SvD 120711

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: